Välkommen hem...?

Efter två veckors tjänsteresa kom han äntligen hem, mannen. Två veckor är lång tid, i längsta laget för alla familjens medlemmar. Det har längtats mycket....Precis som tidigare gör mina veckor som ensamstående föräldrar att jag känner mig ödmjuk och full av respekt för alla Er som har det så här jämt och på riktigt. Men jag går också stärkt ur varje sån har period, förvissad om att jag faktiskt skulle klara mig och dottern om något - må Gud förbjuda - skulle hända. För vanans makt är stor. Att vara van och lita på att vi är två som sköter logistik, busar, tjatar, skrattar, uppfostrar, tar hand om.... Jag tror att det är själva omställningen som är det svåra. Första veckan var exempelvis avsevärt jobbigare än den andra då vi blivit lite varma i kläderna, hittat våra egna rutiner (även om vi oxå var galet trötta på varandra....!).

Men det har också funkat för att jag gått tidigt från jobbet och därmed kunnat "ligga steget före" för att undvika situationer där vi exempelvis båda är dagis-/jobbtrötta och har lågt blodsocker när vi står i affären och undrar "vad 17 vi ska äta till middag" (i gengäld har det gett mig mer än tio härliga minustimmar på flexkontot och en stress över när 17 jag ska kunna jobba in dem.... Mer stress för mig, men mindre för dottern alltså). Vi har också haft dagiskompisar med oss hem ett par gånger (två - eller tre - ungar har många gånger varit lättare - särskilt för skavsåren i mina öron!), en dag följde dottern med en kompis hem och på helgerna har vi försökt göra roliga saker (bio, fika, promenader, parklek, tjejmiddag, kusiner på fredagsmys etc.). Åsså har vi underbara grannar som gett oss mat och bus flera kvällar. En riktigt livlina. De och andras fina erbjudanden om avlastning har underlättat mycket. Bara vetskapen om att det funnits en möjlighet till andrum har gjort mig lättare till mods. Tack!

Fast det har ändå tagit på krafterna. Tillsammans med mörkare tider, stress över att klara jobb och pluggandet känner jag mig nu galet trött. Så med mannen tebax på svensk mark såg jag fram emot lite välbehövlig vardagsvila. Men att komma hem var inte precis någon schlager (titeln på en bok av Per Hagman) för vare sig mig eller mannen, trots presenter (nytt mjukisdjur, cool väska och en fin snäcka till dottern, god whisky, parfym och en vacker sjal till mig) och att vi äntligen kunde kramas och "familjepussas". För lite skulle pappa allt straffas, tyckte dottern och någon riktig avlastning har det ännu inte blivit för min del. För det mesta kräver dottern fortfarande min närvaro och "mitt görande" (klä av, på, duscha, toaletten, trösta, prata, leka, äta.....). Häromdagen satte hon själv ord på det (imponerande för en 3-åring): Pappa försökte natta, länge och väl. Efter en lång stunds gråtande efter mig - trots pappas närvaro och sagoläsning - kom hon arg och ledsen ut till mig i soffan (med en frustrerad pappa i hasorna), satte sig och deklarerade surt att hon "inte ville sova med pappa", trots att han gärna ville mysa med henne, för "man FÅR faktiskt inte sova med mig om man har varit i Portugal två gånger"! Jojo. Ord och inga visor. Frågan är bara vem som egentligen drabbas av bestraffningen.....

Livet som gräsänka

Nu är vi halvvägs in i vår tjejvecka på tu man hand, dottern och jag. Så här i mellantid kan jag konstatera att det inte är någon dans på rosor att "rådda" heltidsjobb och 3-års trots på egen hand. Men inte värre än att jag kan garva åt vilka skilda liv vi lever denna vecka, mannan och jag: - våra FB-statusuppdateringar är verkligen diametrala motsatser! För medan jag släpar hem kilovis med jobb och matkassar, lirkar-mutar-å-ryar åt en övertrött dagisunge, fryser i kylblåsten och har ont i kroppen eftersom jag inte hinner träna som jag ska, berättar mannen om 26-27-gradig värme, fantastisk natur med berg och vidsträckta sandstränder, nya och stimulerande bekantskaper, gott om tid att träna, god mat och goda viner på restaurangbesök och 90-minuters helkroppsmassage..... Isn't life grand?!

Å andra sidan är min vecka inte bara slit och släp. Det finns utrymme för ljuvliga stunder också. Igår, till exempel. Efter en heldagsutflykt utan middagsvila - och lite senare dagishämtning än vanligt - var dottern så trött att hon lade sig ner raklång i varje gatukorsning av pur utmattning och tårarna sprutade. Kvart i sex, dvs. drygt tio minuter efter att vi kom innanför dörren, sov hon. Men hon vaknade vid 21.30, dvs. precis lagom för att se mannen på TV, alldeles ljuvligt lycklig över att få se "våran pappa på TV". När hon dessutom ropade åt TV:n att "pappa, vi är ensamma" så fort han syntes i bild var hon så gosig att jag inte skulle bytt med mannens vecka på sydligare breddgrader för allt i världen.

Ps. Dessutom inbillar jag mig oxå att det är lite nyttigt att pröva på "ensamstående-mamma-livet" någon gång i bland (jag blir väldigt ödmjuk när jag tänker på alla Er som har det så här jämt) - och faktiskt känna att jag grejar det. Alldeles själv. Vem hade trott det, liksom?

Oplanerad barnlöshet

I torsdags kväll ringde dotterns stora kusiner och ville "låna" med henne hem ett par dagar. Fick nästan lust att brista ut i ett "hallelujah"! För föga anade de väl att erbjudandet kom sååå väldigt lägligt för oss som var i på väg ner i det som är vardagslivets berg-o-dalbana. Ett par barnfria dagar var med andra ord precis den vitaminkur vi behövde. Så efter några logistiska övningar i fredags kunde en jublande glad dotter lämnas på Centralen i fredags eftermiddag, varefter hennes föräldrar gick en sväng på stan, åt en bit mat och gick på bio. Och imorse lyxade vi till det med frukost på Xoko innan vi promenerade och njöt av vårsolen, gick och tränade, åt lunch.... Lite senare körde vi söderut för att hämta en trött - men ack så lycklig - dotter hos faster där hon, tillsammans med hela släkten (?) på mannens sida fått rasa runt på Busfabriken och njuta av hundra procentig uppmärksamhet från alla dem hon längtat så länge efter (vi hann bara köra 200 meter, sen sov hon.....). Kort sagt, en "win-win"-situation för alla inblandade - utom möjligen tröttkörda faster och kusinerna, förstås.....

ps. TACK!

Tur i oturen

Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen: Bilen blev bärgad till verkstaden efter mannens krock, men själv klarade han sig utan skråmor, och efter någon halvtimme kunde dottern stödja på sin under-barnvagnen-klämda-fot utan att benen vek sig, utan att vi behövde åka till sjukhuset. Undrar om det är en sådan dag man egentligen borde köpa en Triss-lott - eller är det dessa dagar som turen är förbrukad....?

Fulltecknat

När jag synkade min privata kalender med den på jobbet imorse insåg jag att varenda helg till i mitten på juli ta mig 17 är uppbokad. Nästa helg är det badrumsfix på landet, helgen därpå springer mannen Stockholm maraton och helgen efter det är han i Motala eftersom det är Tjejvättern/Halvvättern. Själv tänkte jag gå på examensfest och tjejmiddag innan han kommer hem lagom till Springsteen-konserten söndagen den 7 juni. Sen rullar det på av bara farten. Helgen därpå är mannen i Motala igen (Vätternrundan) medan dottern och jag firar S som tar studenten. Sen är det midsommar, 2-års kalas, födelsedagskalas, mannens kick off-helg med jobbet och barndop. Efter det är det - hör å häpna - en obokad helg, men redan veckan därpå drar mannen iväg till till Småland på jobb. Å sen är vi framme vid semestern.... Galet. För även om det så klart bara är roliga saker kan det kännas lite övermäktigt ibland. Så den här helgen ska jag å dottern ta det extremt lugnt medan mannen är i Göteborg: Utöver den - numera traditionella - söndagsmiddagen med familjen på söndag är almanackan härligt obokad, så det gäller att njuta!

Fina Ni

Det har varit mycket skit nu ett tag: Dödsfall, sjukdomar, begravning, olyckor, depressioner, en arbetsbelastning som balanserar på gränsen osv. osv. Mitt i alltsammans är jag så glad för att jag har fina vänner som bryr sig om och känner... Tack för Er omtanke! Nu tar vi en välförtjänt paus på landet över helgen och kommer igen med nya krafter.

Redo för vår på riktigt

Idag har vi städat garderober, dottern och jag. Jackor och kappor är inlämnade på kemtvätt, mössor och vantar nedpackade tillsammans med andra "vintriga" kläder (läs: kläder i murriga färger) och - snart iallafall - nerburna i källaren. Så nu väntar vi bara på den riktiga vårvärmen.

Nyttig - och onyttig - konkurrens

För en tid sedan läste jag en krönika i tidningen Mama om den ständiga tävlan som pågår mellan (framförallt, skulle jag vilja tillägga, för nog har jag noterat det hos pappor oxå) mammor, en tävling som man inte hade en susning om existerade innan man fick barn. Det handlar om vilka barn som är duktigast på att sova hela nätterna och äta utan problem, vilka mammor som gör puréerna själva och vilka föräldrar som unnat sig en barnfri kväll redan efter några veckor. Och så där fortsätter det, menar krönikören. Under dagistiden handlar det om att hämta tidigast - och så klart ändå ha en karriär och jobba heltid - och att låta barnen få ett lååååångt sommarlov med utlandssemestrar och frisk luft på landet. Dessutom menar krönikören att tävlandet nu oxå gäller jämställdhet, dvs. vems man som är mest jämställd - om det nu överhuvudtaget finns en man att "slänga in i tävlingen".

Och visst är mycket av det sant. Fast apropå det där med jämställdhet finns det gott om tjejer som också gör en grej av att deras män INTE är jämställda. Någon slags nedvärderande inställning till männens förmåga att ta hand om barn och hem som uttrycks genom anekdoter om när Pelle, Måns, Peter eller vad 17 de nu heter satte blöjan bak-å-fram, tvättade en röd tröja med det vita på 90 grader eller minsann inte visste hur länge vällingen skulle värmas i mikron. Eller ännu värre, att när det uttrycks att mannen i fråga "faktiskt" tog nattvaket med bebisen eller "hjälpt till" med att laga mat, byta blöjor, natta barn. Det där "faktiskt" indikerar ju att tjejen ifråga inte trott han kunde eller förväntat sig det. (Och "don't get me started on" det där med att mannen "hjälper till" i det gemensamma hemmet. Ungefär lika befängt som att "vara barnvakt" åt sina egna barn. Vad är det för FEL på människor?).

Dessutom undrar jag om det inte inte oxå finns en tävling åt ANDRA hållet, dvs. vem som har det värst. Jag tycker att jag har stött på gott om både mammor och pappor som spelar ut "synd om/martyr"-kortet i tid och otid. Det finns liksom INGEN i hela världen som har det så jobbigt som de har, vare sig det handlar om förlossningsberättelser eller "kan själv"-trotsiga ungar. Om man själv kontrar med att man haft det jobbigt får man liksom bara höra att "det ju inte är något" och att jag ska "vänta till E kommer upp i MIN unges ålder" eller att jag ju "bara har EN unge"... Hur man än gör kan man aldrig vinna, liksom. Så tröttsamt. Ja, inte att aldrig kunna vinna alltså, utan att folk -vi, jag - orkar hålla på. Varför kan vi inte, mammor och pappor, stötta varandra i allt det jobbiga istället?

Antiklimax

Just nu är familjen (läs: Lilla Pricken i egenskap av "familjens projektledare") mitt uppe i logistiska utmaningar och frivolter: planera, packa och förbereda inför vad som förhoppningsvis ska bli en paus på landet. Och då vill man ju inte stå fast vid spisen eller fundera på vad 17 man ska äta, bara för att upptäcka att det är röda dagar och stängt i affären. Så vi lagar mat, handlar mat och stoppar i frysen så att det mesta ska vara färdigt.

Dessutom har jag huvudet fullt av pyssel- och läsprojekt inför alla långa, lata dagar jag räknar med att det ska bli. Så jag stressade från jobbet för att hinna till Nysta innan dagishämtning: - Bara för att upptäcka att butiken upphört! Jaha. Så då passade jag på att smita in på favvisbutiken runt hörnet, Syster Lycklig. Tänkte äntligen köpa den där vaxduken vi spanade på i deras webbutik i helgen. Men icke. Den sålde slut i lördags. Jaha. Fast när jag var där kom jag på att jag kunde köpa påskpresenten till E, en prickig dockservis från Rice. Men inte det heller. Den röda var nämligen slut. Trött, besviken och svettig satte jag mig på tunnelbanan för att åka hem. Tomhänt. Just då ringer mannen. Han är i krokarna. Vill jag ha skjuts hem...? Om jag vill! Hoppade av tåget - å sprang av en slump förbi en leksaksaffär som hade just den rödprickiga servisen. Så det blev inte alldeles dumt i allafall....

Aldrig någonsin tillräckligt snabb

En av de största utmaningarna just nu är timmen/timmarna mellan dagishämtning och middag. Jag tycks liksom aldrig hinna få maten på bordet i tid, hur snabba rätter jag än gör eller hur mycket jag än förberett. Går det bara lite för långsamt i dotterns ögon (å då pratar vi tillfällen när middagsmaten tar 10-15 minuter) tar hon själv för sig av det som finns framme i fruktskålen: äpplen, bananer, lime, tomater, gul lök.... häromdagen hittade jag t.om. bitmärken i en färsk chilifrukt! Och helst skulle jag ju vilja att hon åt sig mätt på mat.

Fast å andra sidan.... Det ena tycks inte utesluta det andra. Efter att ha lekt i parken en stund efter dagis åt hon igår ett helt äpple, en halv banan och en stor tomat - bara för att en kvart senare äta två omgångar ris och thailändsk kycklinggryta med kokosmjölk, chili och citrongräs. Samma sak hände idag, fast då var det kålpudding som plötsligt var "Uhmmmmm" i två stora portioner. Vad är det för ett litet monster vi har fått?!

En bil kommer lastad med... Presenter!

Eftersom vårt liv bestått av sjukdom varvat med en vardag i 190 knyck den senaste tiden har vi missat flera av våra nära och käras födelsedagar. Så igår lastade vi bilen full med presenter och betade av dem, en efter en.

Först ut i ordningen - men sist ändå - var S som fick en försenad/utbytt julklapp, sen var det dotterns gudfar S som skulle grattas på 16-årsdagen innan L skulle äras till de 20. Sen packade vi in oss i bilen igen och åkte ett gäng mil för att efterskottsgratta systersonen K på 5-årsdagen och den andra systersonen N som fyllde 3 år i fredags. Mycket trevligt alltsammans, även om det kanske snarare blev "lämpa av presenter" än tillbörligt "firande".

För dottern var tårtkalasen säkerligen pricken över i:et: Efter att ha tillbringat flera dagar hos moster, morbror och sina stora kusiner, dessutom i farmor&farfars omedelbara närhet, hade hon med största säkerhet blivit rätt bortskämd innan "stora socker-högheten" infann sig (men det är ju precis som det ska vara - å tack snälla Ni för barnvaktshjälpen!). Å några tupplurar i mikroformat hann hon ju med mellan varven. Så hemma var hon allt annat än sovtrött. Så det blev vild dans och snaskande framför Melodifestivalens andra chans och ingen välling förrän sena kvällen. Vilken låt hon tyckte var bäst? Tja, ska vi gå på applåderna och "rumpskakandet" var "Star Pilots" en klar favorit, strax före "Scotts" och "Lili & Susie". Vad säger man om det....?!

Bortblåsta rutiner

Idag har det varit en konstig dag, åtminstone enligt "mat-å-sov-klockan". Alla rutiner har varit som bortblåsta. Å andra sidan är det ju rutinerna som gör att det går att ha en knasig dag utan att det blir helknas. Ovanligt - och förvånande med tanke på att dottern somnade i soffan framför TV:n igår kväll - nog vaknade vi redan vid sjusnåret. Sen åkte vi till jobbet, skrev PM och satt i möten. När vi gick hem tog vi vägen över parken där vi sprang på familjen D. Efter lite gungande och pulkaåkning i solskenet handlade vi mat och ägnade tjugo minuter åt att febrilt leta efter hemnycklarna. Först vid 15-tiden blev det lunch och middagslur. Efter det kom mormor över på fika, så dottern åt mer eller mindre bullar istället för middag (vågar jag säga det utan att någon skickar BVC på mig...?). Å andra sidan var den upp-å-ner-vända dagen inte bara av ondo: för dagens upplägg betydde att dottern fortfarande var vaken när den efterlängtade - å längtande - pappan äntligen äntligen kom hem. Till stor lycka för både den stora och den lilla. Å frugan oxå, så klart!

Pulka

För oss är det verkligen allt eller ingen. Efter att ha spenderat flera helger i något slags "snöstormsliknande tillstånd" (dvs. bara familjen) har den här helgen varit nästintill översocial (se tidigare inlägg). Efter att ha ätit och druckit gott hos A&R igår - och dansat melodifestivalen (gäller mest dottern) - till sena kvällen, ramlade familjen i säng senare än vanligt (återigen - läs: dottern). Imorse satte vi expressrekord på Ikea (lämnade tillbaka en matta, köpte en ny, köpte/åt korv och slog in ett paket) på under 15 minuter (ta-dah! - fast tur var väl det eftersom vi parkerat i "15-minuterslastzonen") innan vi åkte till svågern för att efterskottsgratta E:s bonuskusin som nyligen fyllt 9 år. Efter smaskig lunch tog vi en promenad genom ett - överraskande - vintrigt landskap och fick faktiskt till både pulkaåk och snöbollskrig. Undrar just när jag gjorde något av detta senast.... Sedan spelade vi spel framför brasan och blev bjudna på god middag innan vi styrde kosan hemåt igen (två av tre sov som grisar hela vägen hem). En perfekt söndag!

Allt eller inget - något om tvära kast i planeringen

Inför helgen konstaterade vi att vi var helt fullbokade - men bara kanske. Låter märkligt, jag vet. Men eventuellt skulle H komma över på fredagsmiddag, kanske skulle A&J komma över och fika (men eftersom vi inte hört något räknade vi inte med det) på lördagen, möjligtvis skulle S komma till stan samma dag och hänga med M till klubben för att se några matcher, eventuellt skulle vi åka och bada med J&E på förmiddagen och kanske, kanske skulle mannen på herrmiddag på kvällen. På fredagsmorgonen stod det klart att det inte skulle bli något med nå't. Jaha. En helt obokad fredag och lördag, alltså. Ett par timmar senare var det nytt läge. J&E kom över på fredagsmiddag, A&E och M ska strax komma över på fika och ikväll ska vi på middag och melodifestival hos A&R. Än en gång kan det konstateras att det enda man någonsin kan vara säker på är att man inte kan vara säker på nå't!

Ändrade planer

För oss går helgerna ofta åt till "måsten": handla, göra ärenden och fixa-å-trixa sånt som kräver beslut/åsikter av två i största allmänhet. Särskilt denna månad när vi har så lite tid tillsammans. Och just därför beslutade vi att inte ägna dagen åt sådant och försöka umgås istället. Planen var utelunch efter förmiddagens jobb och sedan kolla in Andy Warhol-utställningen på Moderna museet. Med dagens kanonväder trodde vi att få skulle vilja hänga inomhus på museum. Men ack så fel vi hade! Förutom att utställningen säkert drog en del folk skulle Benedict Masons "Musik för Moderna museet" uruppföras på plats kl. 15, dvs. i princip samtidigt som vi såg den lååååånga kön till entrén. Så vi gav upp. Årets kulturella utflykt (jo, vi försöker vara kulturella ungefär en gång per år) fick därmed stryk på foten av en långpromenad i vårsolen. Men lunchen på Blåbär var trevlig, särskilt som vi fick sällskap av en Vasaloppsnervös A. Det kommer gå strålande, tjejen! Det är jag säker på!