"Lite hosta har väl ingen unge dött av" - än mindre stannat hemma från dagis för. Särskilt inte vår, som har någon form av barnastma (som oftast bara visar sig vid väderomslag - luftfuktigheten - och som hon inte lider ett dugg av) och alltså hostar rätt ofta utan att vara sjuk. Men när hon dessutom har en antydan till takdropp (alltså långt ifrån någon riktig "elva") och båda föräldrarna har en galet fulltecknad vecka framför sig, utbryter viss panik: "vem av oss ska vabba om det skulle visa sig bli nödvändigt...?".
Precis det hände i måndags. Å eftersom "sten, sax, påse" inte kändes som något bra alternativ, blev det ett samtal till farmor. Kunde hon möjligtvis....? Och tack å lov kunde hon det. Hon och faster och kusinerna. Så i måndagskväll kördes hon söderut och under veckan som gick fick hon gosa med dem alla. För egen del har det inte blivit så mycket gos. Bara jobb, faktiskt. Å hur trist det än låter har det varit fantastiskt skönt. Att kunna koncentrera sig på jobbet utan att ta hänsyn till vare sig dagishämtningar eller middagsbestyr. Särskilt i det här läget, med en "deadline" för ögonen. Jag har jobbat tills jag KÄNT mig färdig. Kört ett träningspass och sedan jobbat ett par timmar till. Vardagslyx för småbarnsföräldrar!
Men det är klart att jag saknat henne. Så det har varit extra mysigt att få hänga hon och jag hela helgen medan mannen jobbat. I fredags var han visserligen hemma efter att ha hämtat dottern. Då hade vi en liten dagiskompis här på fredagsmys (tacos och glass och popcorn och film). Men sen har vi varit solo, hon och jag. Eller ja... Under våra timmar i pulkabacken träffade vi flera av hennes kompisar. Och vi åt lunch och middag med mina finaste, hon har lekte hos grannarna som sedan kommit över på ett glas vin. Och idag träffade vi andra kompisar i pulkabacken och hon har varit på 5-årskalas. Men i alla fall. Mysigt har det varit.
Ps. Tack alla Ni för hjälpen med Lillskrutt under veckan - jag är SÅ tacksam!
