Inget dåligt väder, bara dåliga kläder....?

Okej, jag instämmer oftast i "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" (även om vädret så klart kan passa bättre eller sämre in i de planer som smids), men nu är jag benägen att kasta uttrycket dit pepparn växer: ska det aldrig bli någon sommar!?! Cykelturerna till jobbet på morgnarna ger mig nästan frostskador och på hemvägen tar motvinden på Västerbron musten ur mig - både på upp- och nervägen! Inte undra på att jag på allvar funderade över vilka möjligheter - några moraliskt tvivelaktiga - som fanns att stanna kvar på Öland i helgen (jo då, vi var där - fastän det "bara" var en vanlig helg. Dottern och jag flög till Kalmar i fredags eftermiddag där mannen mötte efter ett par dagars Smålandsjobb). För igår var det faktiskt sommarvärme på ön och vi åt söndagsbrunch på Böda Sands nya strandrestaurang "Med havet intill" med värmande sol i ansiktet. Ett par meter bort solbadade en hel hoper tappra turister (japp, några badade oxå). Lusten att vid 15-tiden sätta sig i bilen på väg mot storstan var verkligen lika med noll. Och i morse vaknade vi till en gråmulen himmel med regnet hängandes i luften. Kontrasten kunde inte ha varit större! Nåväl, vad gör väl lite regn och kyla när man ändå jobbar? Håller tummarna för vackert midsommarväder (så att vi både kan måla huset och duka långbord ute) och att regnet håller sig borta på söndag. För med regn blir det innekalas istället för planerad picknick - en riktig utmaning för kalasovana småbarnsföräldrar...
..

Nähä, så'n tur hade vi alltså inte....

Vi har ett Ikea PS-skåp som stereobänk här hemma. Perfekt till DVD, skivor och annat eftersom skåpet går att låsa. Dessvärre är det nycklarna som är själva öppningsanordningen och sedan i slutet på maj är de spårlöst försvunna. Puts väck efter vår "mors-dag-brunch" häromsistens. Flera kvällar har vi funderat på att se någon film eller DVD-box och varje gång stupar det på att allt ligger i skåpet. Och ja, vi har letat. Tro mig. I blomkrukor, leksaksspisar, dockvagnar, lådor.... Alla platser där en liten tvååring skulle kunna tänkas lägga två nycklar på en ring (fast helt skyller vi inte på henne - det var ju en gäng ungar och vuxna här den där söndagen....). Och flera gånger har vi varit på Ikea utan att komma ihåg att kolla efter extranycklar. Men i förra veckan skickade jag frågan med en kollega som skullle till dit. Triumferande kom hon tillbaka med inte mindre än fyra nycklar: tydligen skiljer sig låsanordningen åt mellan de olika årgångerna. Expediten upplyste oxå om att det kan vara så illa att ingen av nycklarna funkar. Men på det örat lyssnar jag inte. Fyra nycklar, det vore väl själva den om ingen skulle funka. Glad i hågen sätter jag den första nyckeln i låset. Funkar inte. Inte den andra, tredje eller fjärde heller. Så nu återstår alternativ a.) att byta lås eller b.) skruva i isär skåpet och sedan låta skåpet vara öppet.... Suck! Kanske skulle ge Saida en chans.....

Glad unge

Dottern älskar verkligen att vara på landet. Att promenera på stranden, plocka blommor, hälsa på hästar, kor och hundar, promenera på stranden och kasta sten i vattnet. Och framförallt, kunna gå ut och in som hon vill. Förmodligen därför som jag inte riktigt kan släppa tanken på den där lägenheten vi såg häromveckan, trots att vi verkligen inte alls har råd. Men den var så perfekt: En trappa upp från gatan, men med uteplats på gården som även inhyste en liten lekplats..... Fint planerad var den oxå, gott om förvaring och 122 härliga kvadratmeter fördelade på fyra rum och kök. Helt perfekt för oss som inte vill bo i hus. Förutom priset då: nätta 3,5 miljoner (plus en rätt saftig månadsavgift).... Inget man hostar upp när man inte gjort "bostadsrättskarriär" (Ni vet, köpt en pytteliten lägenhet som singel, sålt med vinst för att använda vinsten som insats till en liten större bostad och fortsatt på den vägen. När man som vi haft den enorma turen att ha bott i hyresrätter från början blir det så klart ap-dyrt att "byta bana" när man behöver en stoooor lya) och dessutom bygger sommarhus. Men drömma är ju gratis. Och min vana trogen har jag i fantasin redan möblerat varenda rum.....

Sommartider = kalastider

Så är på vårkanten duggar kalasinbjudningarna tätt. Idag hittade jag två stycken in i min inbox: en examensfest och ett trippelt födelsedagskalas. Dessutom bjuder maj och juni/juli på en studentmottagning och ett dop. Åsså ska vi ju så klart ställa till med 2-årskalas. Sen är det ju sedvanliga fester med jobbet, avslutning på förskolan och ett helt gäng som har omaket att fylla år så här dax varje år.... Himla skoj, alltihopa. Men lite gruvar jag mig förstås: Vad 17 ska man hitta på i presentväg....?

Inget är någonsin enkelt

På min arbetsplats tvingas vi med jämna mellanrum lämna in olika typer av underlag för olika prövningsbeslut, behörigheter och annat. Och denna vecka var det dax för mig, modell större: tror jag fyllde i fem olika blanketter/sidor och hann lägga pannan i flera djupa veck innan jag var klar. Särskilt när jag kom till den sida som rörde familjeförhållanden: - Jag blir aldrig riktigt klok på vilka av alla föräldrar och syskon de vill att jag ska uppge... (i slutändan skrev jag hela släktträdet, för säkerhets skull!). Å andra sidan, vem har sagt att det ska vara enkelt?

Och apropå enkelt. Igår kväll jobbade jag som en galning på ett av mina arbetsprojekt här hemma (jag veeet - det är SÅ lyxigt att faktiskt KUNNA jobba hemma!). Var superfokuserad och hade flyt i skrivandet och plötsligt var klockan 01.10. Sparade ner dokumentet på en USB-sticka och gick å lade mig (på cirkus 7 cm av sängen - dvs. rumpa och fötter utanför sängen - eftersom dottern hade bestämt sig för att det var hos oss hon ville sova igår). Utkastet skulle läsas av chefen kl. halv åtta (piiiip) eftersom de var de enda 30 minuterna han hade till förfogande innan det skulle presenteras på ett möte med våra samarbetspartners. Så när USB-stickan visade sig vara tom var paniken total. Hade jag verkligen varit så trött att jag sparat skiten på fel ställe - eller helt å hållet glömt att spara dokumentet? Men en liten misstanke hade jag om att det ändå inte var mitt fel. Och mycket riktigt. En kollega bringade klarhet i saken: Vår nya dator här hemma är försedd med Windows Vista istället för XP och för att kunna se Vistadokument i XP krävs att filen sparas i annat format.... Hade redan innan förklarat mig osams med Vista och inte blev det bättre av detta. Suck!

Men i sådana här lägen är jag så himla glad för att jag är gift med en "fixare" (även om det går mig på nerverna ibland). Han vände helt sonika hem igen, stoppade ner hela datorn i en kasse och körde förbi mitt jobb med den, trots att han var toksen till sitt kundmöte i Nynäshamn. Min hjälte!

Ps. Apropå Vista och inte alldeles enkla saker: Varför i hela h..vete finns det inget rättsstavningsprogram på svenska? Och varför är menyerna i Word så otroligt ologiskt placerade? Grrrr!

Bortskämd

När vi flyttade till vår nyproducerade lägenhet från vårt funkishus från 1940-talet tyckte vi det var sååå tysssst. Inte ett ljud från gatan släpptes in genom våra tre-glasfönster och inte något spolande från någons toalett eller någon vattenkran som rann så långt örat nådde. Med mestadels barnfamiljer i trappuppgången var det inte heller mycket festande eller hög musik efter klockan 22 på kvällarna.
För ett par månader flyttade en barnfamilj ut och ett ungt par utan barn kom in i dess ställe. Och nu är det helt klart ett annat ljud i skällan. Just nu lyssnar vi till klubbmusik genom både fönster och väggar. Visst, inte alls så farligt. Särskilt eftersom dottern sover oavsett. Det är mest det att jag inser hur bortskämda vi varit. Så förutom att undra hur högt de egentligen spelar där inne (med tanke på att nybyggda hus i den här stan är så välisolerade som de är) är det bara att gilla läget. I alla fall så länge klockan är före midnatt....

Säsong eller inte....

För ett par veckor sedan såg jag en klänning på Syster Lycklig som jag blev helt förtjust i. Under min lediga eftermiddag (kompensation för lördagens jobb) hade jag vägarna förbi och provade den - och slog faktiskt till, trots att den kanske är i somrigaste laget. Men visst skulle den väl kunna funka nu oxå: svarta stövlar, svarta strumbyxor, en svart kofta och svart scarfs i halsen? H och L&S, Ni som alltid är så piffiga: Vad tror Ni?

Trögtänkta...?

Har tidigare räknat ut att det bara i vår trappuppgång finns nio ungar, alla i åldrarna 1½-5 år, ett faktum som nog inte undgått någon som bor i huset (föreställ Er hur det blir om ett par år, när alla barnen kommer springa in och ut hos varandra för att leka.....). Hur i hela friden tänker man då när man börjar borra kl. 20.10 en vardagkväll....? Särskilt som våra väggar är stenhårda - å då menar jag STENhårda - och kräver både slagborrmaskin och muskelkraft (mannen hade av tre borrar senast han borrade....).

Alla vägar bär till Rom

Måste åka till Rom på konferens i tre dagar. Bummer! Dessutom fanns det inga vettiga flygbiljetter kvar, om jag inte vill kuska Europa runt och hänga mellan 6-9 timmar på allehanda flygplatser och betala nästan tiotusen för det tvivelaktiga nöjet. Så för att spara pengar åt arbetsgivaren är jag tvungen att stanna kvar i Italien en extra dag, bo hos en kompis som utlovat god mat och gott vin den extra kvällen. Så jäkla jobbigt, alltså.... !

Ps. De sparade slantarna gäller säkerligen bara arbetsgivaren. Tro mig, en extra dag i Italiens affärer innebär INTE några sparade slantar i den egna "plånkan"!

Fuskare

Efter att ha lämnat E på dagis med viss tandagnisslan som resultat, garderade jag mig med en kaffe och lite tidningsblädder på Deli'n i krokarna (ifall dagis skulle ringa och be mig komma tebax). Men 40 minuter senare passade jag på att åka till närmaste köpcentrum och uträtta lite ärenden. När jag nästan är framme inser jag att jag plankar: mitt månadskort gick ut igår och inte en krona har jag i plånboken. Nervös funderade jag på att hoppa av på en tidigare station, men åkte hela vägen - utan att åka fast. Gott så.

Men efter att ha shoppat var slantarna till SL-kortet slut och eftersom vi är "in between banks" har jag ingen telefonbank att föra över pengar från andra konton med. Hur göra om jag inte ville gå hela vägen hem? Att köpa en enkel SL-biljett via SMS var inget alternativ eftersom jag bara hade tjänsteluren med mig. Och planka medvetet är jag alldeles för feg för. Räknade de sista slantarna och upptäckte att de räckte till ett rabatthäfte/klippkort med 16 klipp (måste vara världens bästa affärsidé för SL: att höja priset samtidigt som antalet klipp minskar.... Aarrgh!). Surt eftersom jag har ett nästan nytt häfte där hemma. Och ännu surare eftersom konduktören inte ens brydde sig om att kolla biljetten. Så nu har jag ett helt oanvänt häfte. Undrar om det går att sälja på Blocket.....

Ps. Hela grejen påminner om låten "Ironic" med Alanis Morrisette: "I'ts like rain on your wedding day, it's a free ride when you've already paid... "

Estetiskt neutralt?

Apropå en kollegas missklädsamma, fjuniga och - det måste sägas - rätt fåniga mustasch som odlats under semestern, nämnde en annan kollega begreppet estetisk neutralitet. Som svar på våra frågande miner definierades begreppet så här: Fula människor har (i min kollegas ögon) en tendens att lägga sig till med en märklig frisyr, en knepig klädstil eller - i det här fallet - en fånig mustasch. Och plötsligt SER omgivningen inte längre att de är fula, bara .... konstiga. De har alltså blivit estetiskt neutrala. Say what...?!

Ps. Inte vet jag om det blir tydligare, men kollegan gav indiepopkillar och medialuggen (extremt kortklippt lugg, nästan i höjd med hårfesten, på prettotjejer inom media i början av 2000-talet) som exempel.

Winner or Loser?

Häromdagen fick jag höra (i fikarummet, var annars...?) om en amerikansk familj (så klart) vars ena barn döpts till Winner och det andra till Loser. Bortsett från att det - om det är sant - är extremt osmakligt är historien ändå intressant. För tydligen klarade samhället inte av att kalla det stackars barnet för sitt rätta namn, utan kallade honom/henne automatiskt för Lo/Lou. Och dessutom gick det avsevärt mycket "bättre" för Loser, antagligen eftersom han/hon såg nödvändigheten i att motsäga sitt namn. Och, som kollegan sa, hur svårt det än må ha varit att växa upp som Loser är det nog avsevärt svårare att heta Winner och sitta på kåken.

..Å apropå småprylar:

I valet av nappflaskor har vi varit smarta (?) och hållit oss tilll samma sort från Esska, dvs. för att slippa passa ihop olika nappar/skruvkorkar med olika flaskor. När vi för ett tag sedan behövde komplettera sortimentet var det alltså rätt självklart att fortsätta med samma sort. Så gissa hur irriterande det är på en skala att de nya nappflaskornas gängor inte passar de äldre flaskorna till 100%. Och gissa hur många gånger jag svär varje gång jag tar fel.....

Whirl

Jag är väldigt förtjust i Astrid Björks smycken, särskilt hennes Whirl ring med rosenquartz. Har ju alltid haft en förkärlek för rejala silverringar, men frågan är om den typen av ringar passar tillsammans med min vigselring som ju är av lite "nättare" slag.... Samtidigt saknar jag "något" på min högerhand. Vad tror Ni - skulle en Whirl ta överhanden (mooaaahaha, där fick jag till det!)? Äsch, kanske ska ta det säkra före det osäkra och satsa på de stilrena örhängena från Hultqvist istället? Stora silverkulor och långa hängen.... Nu när mina favvisvardagshängen är omaka, menar jag.....

Ps. Bilden på Whirl-ringen kommer från Rusinnet som har den för 970 kr. Utan pärla kostar den 890 kronor och är precis lika snygg. Bilden på örhängena kommer från Syster lycklig som har dem för 239 kr.

Full fart framåt

Ledig dag mitt i veckan OCH strålande sol - kan det bli bättre?

Fast det klart, definitionen av ordet ledig kan diskuteras med en hyperenergisk dotter som vägrat sova inatt (och igår eftermiddag oxå, för den delen. Undrar just om farmor stoppade i henne kvicksilver till lunch igår....), inte ville leka själv i morse och knappt ens ville sova förmiddag under vår promenad runt sjön. Suck! Till slut somnade hon iallafall, så jag fick en kaffe till jobbläsningen på caféet vid sjön. Efter att ha lekt/gungat en stund i fruktparken hängde vi på Öppna förskolan ett par timmar. Det var ju ett tag sen sist, så E var rätt reserverad en bra stund innan hon kom igång (och som hon kom igång!). Sen blev det shopping och en väldig massa ärenden i Globen. En kort sväng i Kaninparken på hemvägen och nu är det strax dax för middag. Det var den dagen, det. Undrar om inte mannen egentligen varit mer ledig än jag idag....

Mannen är på landet där takstolar nu är på plats, liksom större delen av taket på vårt hus. Dessutom var Lantmäteriet på plats, så nu är det mesta klart inför införlivandet/köpet av ytterligare sisådär 1600 kvm mark. Dessutom blev vi visst med väg på köpet....

Fortfarande amningshår?

Nog för att jag hört talas om amningshår, dvs. att kvinnor som ammar tappar hår. Gärna i pannan/i luggen. Men nu är det fyra månader sen jag slutade och jag ser fortfarande ut som när jag gick i sexan - och klippte stubb mitt på huvudet till mitt i övrigt långa hår - eller som på "spretluggarnas" förlovade tid 1980-talet, fast med mindre mängd hårspray, förstås. Inte roligt alls. Börjar misstänka att dottern har ett finger (eller hela handen) med i detta på mer än ett sätt: Hon älskar att dra mig i håret och det faller av i stora sjok. Jag, som vanligtvis har ganska tjockt hår, är numera ganska tunnhårig. H, finns det några botemedel mot spretet - eller mot klåfingriga döttrar?

Första bilen - och den femte

Lite försenat fick idag sin namnsdagspresent: Sin första bil! En rosa racerbil från Brio. Så småningom blir det nog en svart och en grön oxå. För självklart ska bruttan ha en massa coola bilar! Grattis, hjärtegrynet! Själva fick vi oxå ny bil idag (fick och fick: mannen börjar nytt jobb på måndag och fick hämta nya tjänstebilen redan idag), fast av det mer konservativa slaget (i jämförelse med dotterns, alltså): En grafitgrå Mazda 6 (2007) som gått ca 900 mil och fortfarande luktar ny.... Så nu ska vi vänja oss vid att fickparkera det här åbäket (längre, bredare och högre än Volvon), att det är diesel som ska tankas och att använda SEX växlar istället för fem. Men fin är den. Och stooor!

Vuxet beslut

Efter mycken vånda fattade min man det vuxna beslutet att inte köra Vasan, trots allt. Den envetna förkylningen ville inte riktigt släppa sitt grepp, så han vågade inte. Tilläggas ska kanske att hade det varit för ett par år sedan hade han kört ändå. Och en liten risk för det scenariot fanns nog nu oxå, så i fredags beslöt han sig för att sälja sin startplats. För att inte frestas, liksom. Strax efter 19.30 lade han ut den på internet och det dröjde ta mej f..n inte mer än 90 sekunder innan det ringde och så var den såld! Dessutom ringde ytterligare elva personer inom loppet av fyra-fem minuter - och sen gick telefonen varm resten av kvällen. Och imorse. För den sista spekulanten ringde klockan 06.45!!! Vem 17 får för sig att ringa på en annons vid den tidpunkten en söndagmorgon?!