Nu är vi halvvägs in i vår tjejvecka på tu man hand, dottern och jag. Så här i mellantid kan jag konstatera att det inte är någon dans på rosor att "rådda" heltidsjobb och 3-års trots på egen hand. Men inte värre än att jag kan garva åt vilka skilda liv vi lever denna vecka, mannan och jag: - våra FB-statusuppdateringar är verkligen diametrala motsatser! För medan jag släpar hem kilovis med jobb och matkassar, lirkar-mutar-å-ryar åt en övertrött dagisunge, fryser i kylblåsten och har ont i kroppen eftersom jag inte hinner träna som jag ska, berättar mannen om 26-27-gradig värme, fantastisk natur med berg och vidsträckta sandstränder, nya och stimulerande bekantskaper, gott om tid att träna, god mat och goda viner på restaurangbesök och 90-minuters helkroppsmassage..... Isn't life grand?!
Å andra sidan är min vecka inte bara slit och släp. Det finns utrymme för ljuvliga stunder också. Igår, till exempel. Efter en heldagsutflykt utan middagsvila - och lite senare dagishämtning än vanligt - var dottern så trött att hon lade sig ner raklång i varje gatukorsning av pur utmattning och tårarna sprutade. Kvart i sex, dvs. drygt tio minuter efter att vi kom innanför dörren, sov hon. Men hon vaknade vid 21.30, dvs. precis lagom för att se mannen på TV, alldeles ljuvligt lycklig över att få se "våran pappa på TV". När hon dessutom ropade åt TV:n att "pappa, vi är ensamma" så fort han syntes i bild var hon så gosig att jag inte skulle bytt med mannens vecka på sydligare breddgrader för allt i världen.
Ps. Dessutom inbillar jag mig oxå att det är lite nyttigt att pröva på "ensamstående-mamma-livet" någon gång i bland (jag blir väldigt ödmjuk när jag tänker på alla Er som har det så här jämt) - och faktiskt känna att jag grejar det. Alldeles själv. Vem hade trott det, liksom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar