Ibland är vardagen ett enda långt logistiskt pussel med kvällsjobb, föräldramöten och annat som ska klaras av. Och märkligt nog så går det oftast ihop - med en hel del hjälp, förstås.

Inför kvällens föräldramöte och mannens sena kundbesök skulle dottern få spendera 40 minuter "in between" hos finaste grannarna. Vid halv tre ringde en dagiskompismamma: de hade ockås löst "barnvakteriet" för mötet, men insåg plötsligt att det var en timme som var olöst. Kunde jag möjligtvis....? Så jag fick två tjejer med mig hem på mellis innan dottern pep in till grannarna, kompisen vidare till sina barnvakter, medan jag själv och kompisens mamma sammanstrålade på mötet. Alla glada och nöjda!

Ensamma tjejerna

Som bekant är ju familjens tjejer ensamma hemma nu medan mannen befinner sig på två veckors jobbresa. Trist på väldigt många olika sätt. Jobbigt oxå, så klart. Särskilt när han åkte: trots att dottern var så inställd på det veckan innan, är van vid pappas resor och inte tyckte det var särskilt märkvärdigt bröt hon fullständigt ihop när han åkte. Jobbigt för oss alla när hon otröstligt grät i timmar.

Att jobba heltid som småbarnsförälder bygger ju någonstans på att "en hämtar och den andre lämnar". Ensam med hela det ansvaret - och ett jobb som inte kan göras hemifrån - i två veckor hamnar man ofrånkomligt på minusflex. Stressande. Så den här gången bestämde jag mig för att pröva att jobba deltid och förhoppningsvis minska stressmomentet. Alltså kliva rakt in i det som ofta kallas en "kvinnofälla" eftersom det oftast är kvinnor som gör det valet - eller tvingas göra det - och som därför sällan kommer någon vart i sin karriär. Dessutom fattar jag varför det kallas fälla: har man ett jobb där 25% av kakan inte tydligt kan skäras bort blir det lätt 100% jobb på 75% av arbetstiden.

Vore jag annorlunda - och inte den idiot som en del av mina kollegor nu tycker att jag är - skulle jag känna mig trygg i att "ligga minus på flexkontot" under en tid, förvissad om att det kommer tider då mer timmar på jobbet behövs och kan göras. Men jag är inte sån. Jag blir superstressad över det där minustecknet. Så även om ingen gör de återstående procenten av mitt jobb de här veckorna, och jag - på grund av detta - antagligen kommer att slita rumpan av mig veckan innan deadline väljer jag att prova.

Annars är livet som en ensamstående inte så pjåkigt. Kan till och med tycka att det är rätt vilsamt att under en period bara fokusera Lillan, hänga med i hennes rytm och strunta i allt annat. Under en period är det rätt mysigt, men i långa loppet skulle nog ingen av oss må särskilt bra av ett sådant förhållningssätt. Jobbigaste är att det finns så extremt litet utrymme för flexibilitet och egen tid. g att vara "bunden", att det finns extremt lite - för att inte säga noll - utrymme för egen tid.

Men tre träningspass ser det - tro't eller ej - ändå ut att bli den här veckan, tack vara underbara kompisar i området och deras föräldrar. I veckan har en hel drös erbjudit avlastning genom ta med dottern hem efter dagis under mannens frånvaro. Så ikväll ska dottern sova hos en kompis för första gången!! Spännande för både mor och dotter. Om allt går som det ska går tjejerna sedan direkt till ett födelsedagskalas imorgon. Och på söndag förmiddag ska lilltjejen eventuellt på "lekdate" hos ytterligare en kompis. Så plötsligt ser den här ensamstående morsan ut att få en ensam fredagskväll, nästan en hel lördag och en söndagsförmiddag för sig själv. Träna ska jag göra, men sen då: Vad ska morsan göra med all denna tid....?!?

Andas ut

Puh! Det gick vägen. Allt gick som planerat, trots orosmomenten. Jag känner mig både lättad och nöjd, även om jag är den förste att erkänna att det sannolikt inte var min förtjänst. Att jag har duktiga människor i min närhet att tacka för att inget hände. Men jag är ändå lite stolt över att jag vågade anta utmaningen. Det hade varit enkelt för mig att backa utan att någon hade höjt på ögonbrynen. Nu har jag lärt mig massor - och haft rätt kul under tiden oxå.

Det enda smolket i bägaren är att jag missade dotterns dansuppvisning. Hon - och den pyttelilla grupp hon går i - hade varit superduktiga. Känns trist, men mannen har tagit många fina bilder. Och förhoppningsvis blir det många fler uppvisningar.

Gränser och målsnören

Nu har nedräkningen till mannens hemkomst börjat på allvar för både stora och små. Skönt. Jag börjar tröttna rejält på ensamlivet. Inte på tillvaron tu man hand med dottern, absolut inte. Inte ens på att vara själv med hela "städa-tvätta-handla-lagamat"-grejen. Men jag är oändligt trött på att vara en "skynda/bråttom"-mamma varenda morgon. Visserligen nödvändigt: om det ska funka att jobba heltid med en mötesintensiv arbetsplats utan möjlighet att jobba hemma så finns det inga marginaler. Ingen plats för minsta flexibilitet. Än mindre med tanke på att jag faktiskt bara haft mitt jobb i ca fyra veckor och redan närmar mig gränsen för hur mycket minus man får ha på flexkontot. En känsla som inbjuder till ännu mera stress.

Idag infann sig märkligt nog en fredagskänsla som spelade mig ett spratt (typ "va', kommer mannen hem redan imorgon?"). Det beror sannolikt på att jag - efter flera nätter med lite för lite sömn - dels avverkat flera uppdrag (deadlines och representationer som, det ska erkännas, varit en anspänning för ringrostiga mig som därför är riktigt ordentligt "fredagstrött" redan idag), dels på att dottern och jag passerat flera av våra "delmålsnören" på vår längtan efter pappa. Imorgon är dessutom första dagen sen mannen åkte som jag inte har möte redan kl 8 (och därför har varit tvungen att köra upp dottern redan vid sex-snåret för att hänga på dagislåset när de öppnar kl. 7). Äntligen kan jag uppfylla ungens "mamma, kaaaan vi inte äta frukost hemma idag" som hörts varje dag i snart två veckor. En liten frist i "bråttomlandet" alltså. Dessutom fick/får dottern följa med dagiskompisar hem både idag och imorgon. Så jag hinner både hyfsa till siffrorna på flexkontot OCH träna. Jag är sååå tacksam för att vi bor där vi gör, att dottern har massor av kompisar som vill leka med henne och att dessa kompisar har föräldrar som förstår och uppskattar att vi kan hjälpa varandra.

Inte kasta ut barnet med badvattnet

Häromdagen påminde jag mig om att försöka minnas de bra sakerna med min förra arbetsplats. Att det är okej, även om jag inte mådde särskilt bra där. Igår kom två fd kollegor över på middag och jag insåg att jag faktiskt saknar en del av människorna på mitt gamla jobb. Men det slog mig också hur det alltid finns några kollegor som vid avslut övergår till att vara vänner. De här två är sådana. Och det är jag mycket glad för.

Den ene är bara tillfälligt i Stockholm och såg fram emot att med barnvaktshjälp kunna se fotboll med sin fru. Under middagen kom dock beskedet att barnvakten blivit sjuk och att hitta ny till en ettåring i en främmande stad är ju inte särskilt lätt. Så en stunds konfererande med dottern ledde till att jag nu har två små sovande loppor i min säng. Med andra ord kan jag nu både göra en god gärning OCH få en del jobb gjort - och det sistnämnda behövs: det blev en riktig rivstart på det nya stället. Mycket, men bra och relevanta arbetsuppgifter. Behöver jag säga att jag trivs som fisken i vattnet....?

Märkliga resultat av viskningslekar

Kommer Ni ihåg viskningsleken man lekte som barn? När alla satt i en ring och genom viskningar skulle föra ett budskap framåt? Nästan aldrig kom budskapet fram oförvanskat. Så är det i det verkliga livet oxå. Men i det verkliga livet kan man ställa följdfrågor till budbäraren. Fast när budbäraren inte heller förstått blir det förstås knas. Det provocerar mig alltid. För även om budbäraren förväntas veta vad han eller hon talar om, har ju också varje mottagare ett ansvar för att fundera på om det som tas emot är rimligt, känns logiskt, för att kunna omsättas i praktik. Om inte måste man ju fråga. Eller....?

Att komma hem ska vara som en schlager

Jag har tidigare skrivit om att höstarna är mer "nystart" för mig än nyår, kanske för att det ofta varit höst när jag bytt jobb. Eller för att det sitter kvar sen skoltiden: ny årskurs och ibland ny skola. Så här en vecka in på mitt nygamla jobb konstaterar jag att det är precis så jag känner. Som om jag efter ett långt sommarlov äntligen får träffa alla kompisarna igen och med spänning ser fram emot vad det nya arbetsåret ska föra med sig. Lite är det som att komma hem oxå. Det fick mig att tänka på Per Hagmans bok "Att komma hem ska vara en schlager" (tyvärr inte läst den). Om även den här "hemkomsten" är en schlager hoppas jag att jag redan kommit fram till tonartshöjningen!

Rivstart? Bara förnamnet....

Igår noterade jag att min jobbtelefon betedde sig märkligt: "SIM-kort inaktivt" stod det på displayen. Inte värre än att en omstart av luren löste problemet, så jag tänkte inte mer på det. Förrän i morse. När jag i godan ro gjorde mig i ordning för att ta bussen från Slussen kl. 08:18 och därefter båttaxi från Stavsnäs kl. 9.05 för att hålla en presentation på Seglarhotellet i Sandhamn kl. 10.30. Helt lugnt.
.
Klockan 07.30 krävde jobbluren en ny omstart och tre SMS ramlade in - med nya direktiv: På grund av kylan (längre restid för båten) skulle jag behöva ta en tidigare båt och därmed buss 434 som gick från Slussen - KLOCKAN 07:48!!!! Å där stod jag i underkläderna..... Full panik!
.
Medan jag slängde på mig några oplanerade klädesplagg och rafsade ner linser och smink i väskan ringde mannen taxi. Och inte vilken taxi som helst, utan världens bästa taxi! För han tog min stress på fullaste allvar och såg djupt bekymrad ut när jag sa att jag skulle betala med kort: Han kom nämligen direkt från verkstaden där han fått en ny kortläsare (den gamla funkade inte) och hade inte hunnit installera den ännu. Men så sa den fantastiska mannen att "funkar det inte får Du åka gratis, spring bara så fort vi kommer fram"! Jag svarade med att skriva upp numret på bilen och på hans förarlegitimation och höll som bäst på att ge honom mitt visitkort och bedyra att jag i så fall skulle betala senare, när han kom på en annan ide´. Halvvägs till Slussen stängde han av taxametern (!!!) och började installera kortläsaren. Så när vi väl var framme var allt betalt och klart, bara för mig att lägga benen på ryggen och springa. Vilken fantastisk service, va'?!




Ps. Och jo, jag hann! Kom fram precis när chauförren drog igen dörren. Arton minuter från badrum till buss - det måste ta mej tusan vara rekord. Och den lilla taxibåten tog sig till slut fram bland ismassorna - även om det stundtals såg väldigt mörkt ut. Så - jag har alltså rest två och en halv timme ut i en vintrig skärgård, hållit en presentation i 45 minuter, ätit lunch och sedan åkt tillbaka två och en halv timme. Visserligen i hjärtevackert vinterlandskap, men ändå. A day well spent....

Juletid. Stilla ro och frid.

Inte riktigt, va'....?! Nog för att förutsättningarna såg bra ut i år, trots den ledighetsmässigt "dåliga"julen. Istället för att kuska land och rike runt på tre dagar var planen att hålla oss hemmavid. Julafton hos S&E ett par tunnelbanestationer bort, endast ett fåtal "matmåsten", några härligt oplanerade röda dagar, det stora födelsedagskalaset framflyttat och några semesterlediga dagar med välbehövlig vila mellan jul och nyår. Härligt med tanke på arbetsbelastningen de senaste månaderna, mängder av projekt (jobb) och galna "deadlines". Dessutom var jag "i fas" och hade t.om. funderat på lite extra julpyssel (pepparkakshus och julgodis med dottern mm).

Men så händer det grejer. Plötsligt jobbar jag ännu mer, schemat är rullande över kvällar och helger, julledigheten är inställd och det är "snabba puckar" som gäller (i söndagskväll, vid 20-tiden, kom jag på att jag hunnit äta vare sig lunch eller middag. En knäckemacka i automaten nere i T-banan på väg hem blev räddningen). Hemma skrivs det listor och planeras, alltmedan man och dotter julstökar, klär gran, storhandlar och städar... Och jag är bara trött, trött, trött.... (å lite grinig!).

Och samtidigt: tack å lov för att jag "bara" är slutkörd. Att jag - trots tidigare diagnoser och sjukskrivningar - klarar av stressade lägen under en längre tid utan återfall. Att vara trött, stressad och slutkörd och att livet/jobbet/tillvaron är skitjobbig under en period är ju långtifrån detsamma som utbrändhet, ångest eller depression, även om vi gärna slänger oss med de uttrycken (efter några nära & käras fall nyligen vågar jag till och med säga att det inte ens är i närheten - och jag har full förståelse för att de blir provocerade av dem som oaktsamt säger sig vara än det ena, än det andra så fort andan faller på. Jag är så glad för att Ni sakteligen börjar ta Er tillbaka, vilka orsakerna till fallet än må vara, att Ni börjar fungera i vardagen men oxå tar Er tid att läka ordentligt. Och jag håller tummarna för att 2011 blir just ERT år). Men att jag är tacksam hindrar ju inte hindrar ju inte att jag mår skrutt ibland och bara vill grina. Som det ser ut nu slipper jag i alla fall jobbet under de tre juldagarna och på födelsedagen. Då jäklar SKA det bli julefrid, så det så!

Livet på landet: så lätt och ändå så tungt

Våra lata dagar på landet fortsätter. Eller, lata och lata.... Visserligen har vi semester och visserligen tar vi dagarna som de kommer, men vi sliter hårt ändå. Förutom att lekstugan är på väg fortsätter krattandet och röjandet på det som förhoppningsvis ska bli en schysst gräsmatta om nå't år. Och även om jag delat in gården i "mentala sektioner" för att inte knäckas totalt av hur stor yta som ska krattas och hur mycket sten det är, blir jag nästan lite manisk: Jag kan helt enkelt inte sluta kratta...! Ryggen är paj, nacke och axlar skriker, armarnas muskler är slut, baksidan av låren värker och jag kan räkna till sju blåsor i händerna. Men alldeles nyss bokade jag massagetid: en timmes härlig avkoppling blir det på fredag. Och då vill det till att krattningen är färdig innan dess. För att fortsätta kratta efterårt är att slänga massagepengarna i sjön.... Antar jag.

Sista dagen

Så kom den då, sista dagen på jobbet. Inne på mitt sjunde år på samma ställe fattade jag beslutet att pröva mina vingar hos en annan arbetsgivare. Spännande, å inte så lite läskigt. Den sista veckan har jag otaliga gånger fått den klassiska sportfrågan: "hur känns det?". Inte helt lätt att svara på. Dels eftersom jag kört på som vanligt ända in i det sista. Som min chef sa (med glimten i ögat): "trappa ner och lämna över? Nä, så jobbar inte vi. Här kör vi rakt in i kaklet!". Så sent som klockan 14 i eftermiddags satt jag därför på ett möte och diskuterade den framtida verksamheten!

Men en annan förklaring till att frågan varit så svår att svara på är att jag faktiskt inte vet. Jag byter inte för att jag inte trivs, för att jag tröttnat eller tappat intresset. Jag tycker fortfarande att det jag gör (eller gjort... hjälp!) är intressant och viktigt. Istället handlar det om att vidga vyerna, få utveckling och ny stimulans, och så småningom kanske komma tillbaka med nya, viktiga kunskaper som kan komma till nytta. För jag kommer fortfarande att brinna för sakfrågorna: Ca 25 års intresse försvinner ju inte bara så där.

Att byta arbetsplats är dessutom nästan det enda sättet att utvecklas för sådana som mig. Jag vill inte klättra uppåt, göra karriär och bli chef, tror inte att jag skulle bli någon bra sådan. Min "karriärväg", om man så vill, är istället expertens. Jag vill vara så bra jag kan på det jag gör, vill kunna allt på ett visst sakområde. Citatet "Jag strävar inte efter att göra karriär. Däremot behöver jag en karriärmässig bekräftelse. " (köksmästaren på Buco Nero) sammanfattar precis vad det handlar om för mig.

Kort sagt. Valet att byta har inte varit självklart. Och när alla fina ord yttrades vid avtackningen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Tack alla fina kollegor! För Era värmande ord och uppskattning. Det har varit alldeles fantastiskt att få jobba med Er - och framförallt lära känna Er. Nu väntar en veckas välbehövlig vila i solen. Puss!

Semester - med stort frågetecken

Under hela den här knasiga, slitiga, tunga och kalla våren har semestern hägrat som ett visuellt målsnöre. Alla helger som mannen varit på resande fot (under de senaste tre månaderna tror jag vi haft TVÅ hela helger tillsammans , alla kvällar han varit borta, inför alla deadlines och vid alla läkarkontroller, har jag upprepat "bara fram till semestern" som ett mantra. Och nu står jag äntligen här. Nästan i allafall. För även om sista dagen innan en veckolång semester (ledig en, jobbar två, ledig fyra....) är gjord, är mannen bortrest till på söndag eftermiddag. Dessutom flyttades en deadline och en arbetsuppgift ompriorterades, så nu sitter jag här en fredagskväll med ca 200 sidor att korrekturläsa - en uppgift som troligtvis kommer ta hela lördagen och delar av söndagen oxå.... (men födelsedagskaffe blir det på söndag em som planerat - då SKA skiten vara avklarad - men räkna inte med något välstädat hem eller sju sorters hembakat på bordet!). På måndag morgon ska dokumentet diskuteras på ännu ett möte innan jag ska leverera till en samverkande myndighet innan kl. 9.30. Men sen är det vila som gäller. Ja, när vi inte ska fixa dop- och födelsedagspresenter, hjälpa svärföräldrarna med husrenovering, bistå svägerskans familj med målning och måla möbler, alltså.... =)

Ooops!

"Älskling, jag är försenad. Fick 'tryckfall', blev yr och var tvungen att sätta mig en stund. Men nu är jag i a f på väg hem. Ses snart. Puss!"

Detta SMS skickade jag efter att ha gjort några ärenden på stan efter jobbet - till min chef!!! En stund efter att jag kommit hem ringer han för att fråga om jag kommit hem ordentligt och om jag mår bra. Jag förstod först ingenting, men sen klarnade det. Fast stackar'n, mot bakgrund av att jag idag informerade honom om läkarutlåtandet och testerna måste både innehållet i SMS:et och det faktum att jag skickade det till fel person fått honom att fundera över hur det står till egentligen....

Inte värre än att jag kan garva åt det, iallfall! =)

Inget är någonsin enkelt

På min arbetsplats tvingas vi med jämna mellanrum lämna in olika typer av underlag för olika prövningsbeslut, behörigheter och annat. Och denna vecka var det dax för mig, modell större: tror jag fyllde i fem olika blanketter/sidor och hann lägga pannan i flera djupa veck innan jag var klar. Särskilt när jag kom till den sida som rörde familjeförhållanden: - Jag blir aldrig riktigt klok på vilka av alla föräldrar och syskon de vill att jag ska uppge... (i slutändan skrev jag hela släktträdet, för säkerhets skull!). Å andra sidan, vem har sagt att det ska vara enkelt?

Och apropå enkelt. Igår kväll jobbade jag som en galning på ett av mina arbetsprojekt här hemma (jag veeet - det är SÅ lyxigt att faktiskt KUNNA jobba hemma!). Var superfokuserad och hade flyt i skrivandet och plötsligt var klockan 01.10. Sparade ner dokumentet på en USB-sticka och gick å lade mig (på cirkus 7 cm av sängen - dvs. rumpa och fötter utanför sängen - eftersom dottern hade bestämt sig för att det var hos oss hon ville sova igår). Utkastet skulle läsas av chefen kl. halv åtta (piiiip) eftersom de var de enda 30 minuterna han hade till förfogande innan det skulle presenteras på ett möte med våra samarbetspartners. Så när USB-stickan visade sig vara tom var paniken total. Hade jag verkligen varit så trött att jag sparat skiten på fel ställe - eller helt å hållet glömt att spara dokumentet? Men en liten misstanke hade jag om att det ändå inte var mitt fel. Och mycket riktigt. En kollega bringade klarhet i saken: Vår nya dator här hemma är försedd med Windows Vista istället för XP och för att kunna se Vistadokument i XP krävs att filen sparas i annat format.... Hade redan innan förklarat mig osams med Vista och inte blev det bättre av detta. Suck!

Men i sådana här lägen är jag så himla glad för att jag är gift med en "fixare" (även om det går mig på nerverna ibland). Han vände helt sonika hem igen, stoppade ner hela datorn i en kasse och körde förbi mitt jobb med den, trots att han var toksen till sitt kundmöte i Nynäshamn. Min hjälte!

Ps. Apropå Vista och inte alldeles enkla saker: Varför i hela h..vete finns det inget rättsstavningsprogram på svenska? Och varför är menyerna i Word så otroligt ologiskt placerade? Grrrr!

Det gäller att passa på

Mannen är ute och reser ett antal dagar (igen..) å eftersom vi var oense när han for passar jag på att byta lås här hemma. "Hit the road, Jack. And don't you come back no more, no more, no more", liksom. Så kan han stå där och försöka komma in och åt sina prylar bäst 17 han vill på fredag....!

Näe. Nu är det inte alls så illa som det låter. Med tanke på mina - ibland återkommande - "15 minutes of fame - har min arbetsgivare har varit omtänksam och förutseende nog att göra en översyn här hemma. På gott och ont, ska tilläggas. För även om jag fattar vilket genomslag media har - särskilt TV: de tillfällen jag medverkat i radio tycks bara några få noterat, men TV säger sig ALLA ha sett mig - och vilka konsekvenser det kan få, är jag inte särskilt orolig. Men att de nu - av omtanke - beslutat sig för att byta lås här hemma och instruerar mig - å de kraftfullaste - att inte fastna i rutiner (Ni vet, variera tiderna jag åker till och från jobbet, hur jag reser, vilken väg jag går till och från dagis osv.) och dessutom bör se mig om på vägen (för att kontrollera att ingen följer efter mig/kartlägger mitt beteende) har lite motsatt effekt. Borde jag kanske vara mer orolig och försiktig än jag är?

Fast sen viftar jag bort tanken. Händer det, så händer det oavsett (även om tanken på snabba ombyten i någon telefonkiosk - om det nu finns sådana kvar i dessa mobiltelefontider - á la Superman faktiskt tilltalar mig lite...). Å andra sidan säger ju forskare att vi också ska hålla hjärnan i trim och att ett sätt att göra det på är att ändra på våra rutiner. Så då "gör jag ju faktiskt två flugor på smällen" med mitt säkerhetstänkande. Ta-dah!

The "ketchup-effekt" of life

Det har varit fullkomligt galna dagar på jobbet den senaste veckan.

Egentligen började det för ett par veckor sedan. Ett projekt jag skulle vara projektledare för fördröjdes av olika skäl, så plötsligt hade jag inte så mycket att göra som jag räknat med. Och eftersom min avdelning är rätt hårt belastad just nu åtog jag mig lite andra arbetsuppgifter. Däribland ett projekt med deadline i slutet av mars.

Borde jag inte gjort. Jag borde definitivt ha räknat med livets ketchupeffekt (Ni vet, först kommer inget, sen kommer inget å så kommer allt på en och samma gång). För i fredags kom beslutet om att dra igång det första projektet pronto: jag ska presentera en färdig projektplan, ha satt ihop projektgruppen och fördelat arbetsuppgifter senast imorgon. Dessutom drogs jag in i ett utredningsärende som rullar på i ett 190-tempo - som alltså inte har något med de två projektet jag nämnt att göra. Å tro inte för en sekund att mina ordinarie arbetsuppgifter tagis över av någon annan. Oh nej, alla de vanliga arbetsuppgifterna som normalt fylller hela mina dagar har jag kvar.

Så det har varit låååånga dagar sedan i torsdags och övertid i helgen. Imorse - när jag landade på kontoret strax före sju - stack chefen in skallen och undrade försynt om jag kunde tänka mig att jobba i helgen oxå - i Malmö.... (vid lunchtid hade det tack å lov löst sig ändå....). Elva timmars arbete senare hade jag hunnit med två kortare PM, en längre rapport, ett beslutsunderlag, lämnat synpunkter på två kollegors texter, suttit i två korta möten och skrivit en veckorapport. Och vet Ni vad det bästa är? Mannen och dottern är borta över natten så jag får jobba precis hur mycket jag vill i kväll!!! Så efter att ha fått med mig min överkokta hjärna hem, ätit en riktig "bachelorette"-middag (jag veet, jag hatar såna där "svengelska" uttryck. Men "ungmö-middag" ligger liksom inte rätt i munnen. Inte "kvinnlig ungkarl" heller....) bestående av grillad kyckling, tomater, oliver, avokado och en burk coca cola, har jag nu det tvivelaktiga nöjet att läsa två härligt tjocka rapporter. Isn't life grand?!? Suck!

En helt galen dag

Jisses, vilken dag det varit!
Egentligen började det redan igår. Hade sedan länge bestämt - och fått löfte om - att jobba hemma idag. Eftersom mannen är bortrest är jag ju tvungen att både hämta och lämna dottern på dagis, dvs. det blir inte särskilt många timmar på jobbet, å för ovanlighetens skull hade jag uppgifter som jag kunde jobba hemma med. Et voilá! Men. Dessvärre råder jag ju inte över sakers bestånd (nä-hä?!). Särskilt inte händelser i omvärlden. Så när redan igår insåg jag att det var kört. Men förhoppning om en kort dag på kontoret - och eftermiddagsjobb hemma - levde länge. Klockan 15 (dvs. nästan vanlig tid och inte så vansinnigt mycket tidigare) fick jag inse att loppet var kört, lämna över stafettpinnen och hämta barn på dagis. Då hade jag hoppat över så väl frukost som lunch (för att inte tala om semlan till eftermiddagsfikat som lyckligt lottade - och mindre stressade - kollegor inmundigade i lugnan ro. Nästan lite provocerande, faktiskt).

Halvvägs hem ringer telefonen. Something came up. Kunde jag komma tillbaka på stört...? De skickade en bil att hämta. Men för att slippa skyffla dottern fram å tebax (montera bilbarnstol, packa barnvagn, packa ur barnvagn, montera ur barnstol...) tog jag en rövare å ringde raraste A&R. Jodå, dottern var välkommen i någon timme. Så jag hämtade, klädde på, rusade hem, hämtade blöjor, leksaker och sprang över med dottern - medan min kollega satt i en bil utanför mitt hus och väntade. Så det fanns liksom ingen tid till en "mjuk överlämning" av dottern. Stressad - över både situationen och den uppgift jag var inkallad att utföra - glömde jag dessutom att pussa dottern hejdå och ge barnvakterna lite stalltips (som typ att hon alltid går att muta med äpplen...), utan bara sprang (så hörrni, jag tar definitivt på mig en del för omaket och tandagnisslan).

En timme senare tar jag en taxi hem igen (jodå, uppgiften klarades av med godkänt) - återigen stressad eftersom mina hastigt inryckande barnvakter skulle bort på middag (förlåt, förlåt, förlåt att jag blev sen!). Tror Ni inte att jag då träffar på världens långsammaste taxichaufför...?! Alltså, jag svär: han kröp fram i knappa 30 km/h större delen av vägen (han ursäktade sig med att han var nybörjare... på vaddå? Att köra bil?!). Lätt stressande.

Å sen var det ju inte världens enklaste sak att varva ned. Hämtade kinamat på hörnet (dottern äter "isch" och bambuskott så det sprutar genom öronen) och lekte med lego. Även det i hundranittio. Men nu sover dottern och jag tycker faktiskt att jag förtjänar en stor whisky. Särskilt som jag blir tvungen att jobba mer i helgen. Fast då får dottern följa med till kontoret.

Norrköping

Häromveckan var tog sig "På spåret"-resan till Norrköping. Av de vackra bilderna insåg jag plötsligt att jag nog aldrig varit där på riktigt. Jag passerar. Är i ytterkanterna (kan man tala om "förorter" i Norrköping...?) eller handlar i något köpcentrum utanför stadskärnan. Min insikt bekräftades idag. Jag var bokad som föreläsare på en liten kursgård mitt i stan och fick sällskap av två kollegor (varav en Norrköpingsbo). Precis vid Strömmen och de gamla industrilandskapen. Vår uppdragsgivare bjöd på lunch på Laxholmen i Stadsmuseet och när vårt uppdrag var över strax före 14 tog vår lokale vän oss till butikerna i området (jag tyckte att han sa att området kallades Knäppinge...?). Ost, delikatesser, fiskrestaurang, barnprylar, inredning.... Alltså, jag är en sån "sucker" för den här typen av ställen. Visst, samma design och märken som hemma (typ Lexington, Bruka design och Saltå kvarn), men "presentation is everything"! Tyvärr blev det bara en snabbtur (skulle ju hem och hämta på dagis), men det gav mersmak. Måste helt klart komma tillbaka och botanisera på såväl museet som i butikerna.

Ps. Nej, Knäppingsborg heter det visst. Ett område som fått massor av kulturpriser och omtalats vida. Å så klart har de en hemsida oxå!

Så j...la irriterande!

Min dag har varit något alldeles överjävlig. Utan att gå in på detaljer kan jag bara konstatera att jag ogillar chefer som:

a.) fattar ett beslut för att i nästa sekund ändra sig och i tredje sekund ändra sig igen.
b.) får mig att framstå som inkompetent, oproffsig och ineffektiv
c.) när jag ber att få veta vad som föranlett det nya beslutet visar sig ha missuppfattat hela grejen och fattat beslut på fel grunder - och får det att låta som om det är mitt fel.
d.) dessutom beskyller mig för att bli "sur" för att jag inte får göra en viss uppgift - som jag från början deklarerade inte var mitt jobb och gjorde klart att jag helst slapp.
e.) en halvtimme senare kommer in på mitt rum för att kolla att "vi är okej" och sen bestämmer att vi "glömmer hela saken nu", för att en timme sedan slänga ur sig barnsliga surmulna kommentarer som anspelar på att jag inte gör mitt jobb - när det själva verket är precis vad jag gjort för att undvika liknande fadäser i framtiden.

All den här dramatiken utspelade sig under morgonens två första timmar. Och även om jag är rätt nöjd över att jag "tog fajten" och stod på mig, var det utmattande och tog all positiv energi jag hade. Så det kändes nödvändigt att skaka av sig uppgivenheten och desperationen (jag måste hitta ett nytt jobb - NU!) innan jag kom hem. Så det blev en påse godis, en ny bok (Johan Theorins "Nattfåk") och en omväg med tvärbanan hem med John Legends "Evolver" i i-poden. Och när jag möttes av en kram från en solstråle till dotter och mannens lagade middag på bordet kändes inget av det som hänt tidigare under dagen särskilt viktigt.

Deppigt

Efter den regelmässigt feberfria dagen hemma var dottern redo att gå till dagis idag. Halv åtta ringer en deppig man till kontoret: Ungen har feber igen.... Suck! Nog för att jag var beredd på att det första dagisåret skulle vara vabrikt, men det här är ju nästan löjligt. Av vårterminens 20 dagisdagar har hon nu varit sjuk 10.... Hur deppigt är inte det? Tack å lov att farmor kunde rycka in å ta hand om lillskruttan idag - å vilket tur att mannen ändå skulle åka de tio milen i jobbet.