Lördag i Norpan

Även om det inte blev någon tidig simträning för familjen imorse, blev det inte precis någon sovmorgon heller. Mannen hade - med kort varsel och med visst motstånd - tackat ja till ett par timmars jobb i Norrköping. Så dottern och jag fördrev tiden med att äta sushilunch, fika (glass), handla pysselsaker och "provleka" i en av butikerna som erbjöd både klättervägg och fotbollsplan i miniatyr innan det bar iväg på "33-års kalas" och trevlig "pizzamiddag" med mannens släkt.

Och hur mycket dottern än gillar sina sörmländska släktingar var nog Norrköping dagens bästa: för samtidigt som vi var där framförde finalisterna i TV 4:s "The Voice Sverige" sina låtar. Dottern har ju suttit som klistrad framför programmet varje fredag, så en signerad skiva var så klart ett måste. Att hennes hängivenhet mest berodde på Carolas medverkan behövde de ju inte få veta, eller hur.... !?

Årets Mellocirkus är slut

Så var "Mellocirkusen" slut för den här gången. Jag erkänner, jag gillar Melodifestivalen. Nästan lika mycket som dottern. Men jag struntar fullkomligt i Eurovision. I år har jag faktiskt sett vartenda program. Alla tillsammans med dottern och i sällskap med vänner, god mat och dryck.

När det gäller musik har vi en fenomenal unge (med bollsinne och spatial förmåga är det mindre väl beställt, för att inte säga att hon är skitdålig på det! Men man kan ju inte få allt...!). Oftast har hon grejat att nynna med i låtarna redan vid första snabbreprisen. Och tredje gången hon hörde Charlotte Perellis "The Girl" sa hon "mamma, i början låter det lite som "Mamma Mia".

Förhandsfavoriterna i årets startfält var Timoteij, Ulrik Munther, Charlotte Perelli. Love Generation och Thomas DiLeva (den uppmärksamme - eller analytiskt lagde - anar en viss spårbarhet här: alla har varit med i någon av säsongerna av "Den flygande mattan" på Bolibompa). Men när låtarna väl var genomlyssnade - och fanns att tillgå på You Tube - var det emellertid ingen av dem som gick bäst hem hos dottern: Det var "mellanakterna" med Gina Dirawi, Sarah Dawn Finer och Helena Bergström, framförallt den där Sarah och Gina sjunger om hur deras namn ska uttalas ("det är Sarah med ett H") och den där de alla tre parodierar Björn Ranelid ("Helena, hon är här igen").

Apropå den sistnämnda. Visst kvalar väl Ranelid in som årets snackis. därför inte ägna några meningar om honomalls här. Bara konstatera att han till vår fasa blivit något av dotterns favorit i finalen. Redan efter första gången hon hörde den - och hennes föräldrar förfasade sig över den - stod hon på sig: "jag tyckte den var bra för han var så rolig" (även bland dotterns kompisar har låten - oväntat - gått hem. Som M sa "jag gillar den för han sjunger om kärlek och kärlek behöver alla ha"). Senare blev den bara bra och hon hejade "mest på honom" i lördagens final (men lite på Molly Sandén och Lisa Miskovsky och Danny oxå).

Veckan innan finalen fick hon skivan i namnsdagspresent. Men det är inte Ranelid som spelas mest här hemma, det är Charlotte Perelli, Timoteij, Mimmi Oh, Danny och Love Generation. Tack å lov slipper vi alltså Sean Banan (jag blir galet provocerad av att han, som vänder sig till barn, svär så mycket i låten: vår dotter som tidigare varit superduktig på att inte använda fula ord sjunger nu "j..a bra" ibland (avtalet är att hon får "säga det" när hon sjunger hans låt).

Jaha, å vad tyckte jag då? Att Loreen var fantastisk, att Danny också hade varit en värdig vinnare, att Loreen var fantastisk, att det var väldans mycket Kelly Clarkson över Molly Sandén, att Loreen var fantastisk, att David Lindgren var superduktig, att Loreen var fantastisk och att Lisa Miskovsky var superbra. Sa jag att jag tyckte Loreen var fantastisk? FAktiskt så till den milda grad att jag för tredje gången i hela mitt liv faktiskt ringde och röstade. Tre gånger. På det dyra numret. För att använda "välgörenhet" som ursäkt för att jag engagerade mig i något så banalt som mellon. Men härligt är det! Särskilt när rätt låt vinner. Euphoria!

Vad jag röstat på innan? Heat (2009), Anna Bergendahl (2010) och Dynazty (2012).

Klockan 20.18 - Andra chansen

Efter en två timmars middagslur (!) för familjen och första simlektionen för dottern (från och med nu har hon och kompisen M privatlektioner med en lärare varje lördag), blev det hämtmat, vin och Melodifestival hos familjen E där småtjejerna enades om att Timoteij (högoddsare - not!) och Youngblood var bäst. De vuxna höll enhälligt på Dynazty (riktig nostalgitripp). Trist att ingen av oss fick rätt. Eller så kanske det var bäst så. För husfridens skull.

Box:aholic....?

Alltså, jag gillar verkligen det här med TV-serier på box. För det första är det skönt att slippa vänta på nästa avsnitt av favvisserien och slippa passa en viss tid, en viss dag. För det andra får man ju rätt mycket "film" för pengarna. Och för det tredje - å den här bjuder jag på - har jag blivit för gammal för att orka se en hel film på TV på vardagskvällarna (ja men, hallå! De börjar klockan 21 och eftersom filmerna nu för tiden är oändligt långa - förr i världen var ju ALLA filmer 1,45 långa, var någon 2 timmar var det något alldeles speciellt - å det ständigt görs avbrott för reklam, slutar de ju inte förrän vid midnatt. Alldeles för sent för nå'n som går upp strax före sex på mornarna). Perfekt då att kunna "klämma" ett avsnitt - å ta två om tid och lust finns.

Och visst, jag är den förste att erkänna att jag kan fastna i nästan vilken TV-serie som helst. Ge mig ett par avsnitt bara, så är jag biten. Men med vissa serier vet man efter första avsnittet. Ni vet, när man liksom bara MÅSTE veta hur det går. Minns t.ex. att jag knappt andades under hela första säsongen av "Prison Break" (den såg jag visserligen på TV och väntan på nästa veckas avsnitt var i det närmaste olidlig). Och andra serier kan jag - och gör oxå - ser jag gärna om med jämna mellanrum ("Vänner", "West Wing", "Sex and the City"....).

Inför vår semestervecka nyligen köpte jag första säsongen av "Sons of Anarchy" till mannen - och vi fastnade på momangen! Varje kväll - efter middag, minidisco och barhäng - när dottern krypit i säng såg vi ett par avsnitt. Dagen efter att sista skivan sattes i spelaren köpte jag säsong 2. Och idag fick jag säsong 3 i "alla hjärtans-present" av mannen (jojo....). Så nu blir det ännu ett par veckor när disken växer i ihon, tvättberget hotar att ta över badrummet och dammråttorna dansar jenka i hörnen (en moraliskt dålig serie av flera skäl, alltså..). Men det är det värt...!

Melloparty!

För vår familj är de närmaste lördagskvällarna vikta åt Melodifestivalen. Vad än maken säger och hur mycket han än spyr galla över hela grejen (mest för sakens skull), sitter han där med oss andra. Och visst, en del beror nog på dottern. För det ÄR fantastiskt roligt att se henne se programmet. Särskilt den här lördagen, när favoriterna Timoteij deltog. Har nog sällan hört vrålet - eller den koncentrerade tystnaden när låten framfördes heller, för den delen - när hon och hennes kompis M i finklader viftade med ballonger och skrek framför TV:n (fast Ulrik Munther fick sin släng av sleven, det ska erkännas). Vi vuxna njöt mer av god mat och gott vin än musiken, men jag är rätt nöjd med att jag redan vid första genomlyssningen prickade rätt när det gällde vilka som skulle gå direkt till Globen och vilka som skulle gå till andra chansen. Jo jo. Man har väl varit med förr....!

Välkommen höstrusk!

För mig är hösten filmtid (och lästid och pysseltid och tid för lånkok och rödvin och storbak och....) På nyöppnade videostället (säger man fortfarande video i dessa DVD-tider?!?) som både säljer och hyr ut, sålde de ut ett gäng filmer. För en hundring fick man tio stycken (!). Å eftersom jag hittade två filmer jag ville ha ("Brothers" och "Mother and Child"), tyckte jag att det var värt det - även om det blev en del trams oxå. Och för ett par veckor sedan hittade jag två säsonger av min favvis-TV-serie (genom alla tider, alla kategorier) "West Wing" för 99 spänn stycket. Och eftersom jag ännu inte hunnit se alla de filmer vi samlade på oss i somras, kan jag med gott samvete säga att jag är mer än väl rustad för det kommande höstrusket.

Precis som i drömmarnas trädgård

När dottern var mindre var "I drömmarnas trädgård" (orginaltiteln är "In the night garden") favvisprogrammet, ett för vuxna ganska intetsägande program á la Teletubbies som alla utan barn säkert sluppit stifta bekantskap med. Men Ni som HAR det förstår mig om jag liknar återseendet hos tre forna dagiskompisar vid "Tomblibooerna": de rörde sig i klunga precis som Unn, Ooo och Eee och var precis lika glada över att göra exakt samma saker samtidgt. För att inte tala om hur glada de var när de allihopa gick hem till A för att fika. Hepp! Så istället för en söndagseftermiddag med två smågrisar här hemma blev det en alldeles ensam och tyst eftermiddag med en kopp te på sofflocket. Så det kan gå.....

Lille Skutt

Jag är ju som bekant av den lättrörda sorten, något som ibland är lite jobbigt och pinsamt. Särskilt som tårarna också trillar i "offentliga" sammanhang och jag inte tillhör dem som "filmstjärnegråter" (Ni vet, några stillsamma tårar som sakta glider nerför kinden, tårar som - för att använda fina H:s ord inför vårt bröllop - kan "baddas bort" medan make up:en fortsätter att vara perfekt). Nej, här hulkas och snoras det. Åsså svullnar hela nyllet upp så fort första tåren är på väg. Not a pretty sight! Dessutom brukar människor runt omkring mig bli obekväma till mods. De vet liksom inte hur de ska bete sig. Fast det brukar jag strunta i.

På väg hem från Portugal sträckläste jag i princip fantastiska "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay. En hemsk och vidrig fiktiv berättelse med grund i en verklig historisk händelse som gick rakt in i hjärtat. Jag tror att jag hulkgrät fyra timmar i sträck (och till de ca femtio sidor som blev kvar efter flygresan trillade tårarna på T-banan hem) utan att kunna sluta. Människor sneglade försiktigt alltmedan jag snorade av mig på mannens tröja. Han försökte å sin sida få mig att sluta genom att be mig sluta läsa. Men det gick bara inte. Jag var liksom tvungen att fortsätta. För någonstans VILL jag ju bli berörd av det jag läser eller ser. Det som går att betrakta eller ta till sig utan att skapa en reaktion av något slag är ju lite bortkastat. För upphovsmannen eller kvinnnan, menar jag. För jag antar att han eller hon skrivit för att nå fram till mottagare. Men hur jag gärna jag än vill tror jag att jag inte ska se filmen "Sarahs nyckel" i offentlig lokal utan vänta tills jag har en hel hög med näsdukar tillgängliga och kan krama om mina nära och kära i soffan.

"Sarahs nyckel" handlar om Vél d’Hiv-razzian i Paris 1942 då mer 12 800 judar arresterades varav 4 000 var barn. En "skamfläck" i Frankrikes historia, bl.a. eftersom det var den franska polisen, inte de tyska nazisterna, som genomförde razzian. Merparten fördes till den parisiska cykelstadion Vélodrome d’Hiver, där de under ett antal dagar hölls fångna under omänskliga omständigheter för att sedan sändas vidare till bl.a. Auschwitz eller s.k. transitläger. Dessförinnan tvingade man föräldrarna att skiljas från sina barn. Händelsen - och bokens fiktiva del - utgår från en tioårig flickas (Sarah) betraktelser. När polisen bultar på dörren gömmer hon sin 4-årige lillebror, låser dörren till gömstället och stoppar nyckeln i fickan, i tron att hon ska komma tillbaka ett par timmar senare..... Ja, Ni fattar.

Biosugen....?

Så här års, när filmgalorna avlöser varandra och jag återigen påminns om min ständiga ambition att se alla Oscarsnominerade filmer, är jag alltid väldigt, väldigt biosugen. Och som vanligt brukar det inte bli så mycket av det hela: i slutändan ser jag en bråkdel av filmerna jag tänkt på DVD. Men nu ÄR det faktiskt ovanligt många filmer jag vill se:

The Kings Speech (of course...), The Fighter, True Grit, Black Swan, The Kids are Alright, Hämnden, Sarah's nyckel, Winter's bone....

Och visst funkar listan som en mental "kom-ihåg-lapp" nästa gång jag står där i videobutiken. Men film ÄR bäst på bio. Så. Någon som är sugen på att göra mig sällskap....?


Ps. Fråga mig inte hur, men häromdagen såg vi "The Tourist" på DVD. Alltså, det var nog den sämsta rulle jag sett på mycket länge - för att inte tala om att jag retade upp mig som ... på den urusla översättningen (på vår version): förutom att Angelina Jolie's rollfigur fick olika namn och stavningar i snart nog varenda scen har jag aldrig varit med om så många stavfel förut. Helt otroligt! För Er som ännu inte sett filmen säger jag "gör något bättre av Er tid" och rekommenderar Er istället att kolla in när Ricky Gervais totalsågar filmen i sitt inledningstal på årets Golden Globe-gala. Mycket, mycket mer underhållande.

Tjoo-hoooo!

Alltså, jag vet att det är barnsligt och inte så lite nostalgiskt, men jag kan inte låta bli att jubla högt över att de nu släpper "Trolltyg i Tomteskogen" på DVD....! Ni vet "Var är Fjant?", "Titta Thim har gått och blivit en baseball" och "Morsan, jag meja' ner en hel tomtearmé".... (jodå, alla replikerna sitter fortfarande!). Släppet sker den 1 december, men DVD:n går att boka på CDon.com. Hurra!

Listan

En lista över personer som man får ha sex med utan att ens partner blir förbannad. En klassiker som uppstått (?) efter ett klassiskt "Vänner"-avsnitt där Isabella Rossellini gästspelar och Chandler lanserar Listan genom att berätta att han och Monica har "a deal where we each get to pick five different celebrities that we can sleep with, and the other one can't get mad" och Ross konstaterar att "honesty, respect and sex with celebrities is the heart of every healthy relationship". Sen dess har väl alla roat sig med att - i festsammanhang och tillsammans med vänner - göra en egen lista. Både min och mannens lista är lååångt ifrån laminerad (en referens till samma Vänner-avsnitt) och har förändrats genom åren. Dessutom har vi bara tre kändisar var. Mannen har Catherin Zeta Jones, Courtney Cox Arquette och Sandra Bullock. Jag har Daniel Craig, George Clooney och Colin Firth. I fredags skrev Aftonbladet om hur britternas lista brukar se ut - Hur ser Din ut....?

Att falla för frestelsen

Det blev ytterligare ett par stopp på vägen hem, bl.a. i Kalmar där en bärbar DVD inhandlades. Efter många diskussioner fram och tillbaka, ska tilläggas. Framförallt om huruvida dottern med sina tre år är för liten för att vänja sig vid att glo på film på bilresorna. Särskilt som hon redan är ett stort filmfreak (nästan bara Astrid Lindgren). Hur mycket TV-tittande är egentligen ok för smågryn? Och gör vi kanske oss själva en otjänst i långa loppet genom att hela tiden "underhålla" våra barn med än det ena, än det andra? För visst finns det väl en risk för att de både tappar förmågan att leka själva och blir blasé: att ha tråkigt är ju själva grunden till att ha roligt (enligt devisen: om man aldrig har tråkigt vet man ju inte heller när man har roligt)? Men efter en dryg timmes resa hade vi skavsår i öronen (varför då, varför det, varför...) och föll alltså till föga i Kalmar och kastade ut ytterligare en av våra principer genom fönstret. Och plötsligt spred sig lugnet i bilen....

Underbara stad

Ni som allra redan är hemma i storstan missar väl inte att Stockholms filmfestivals utomhusbio börjar ikväll? Gratisbio i sommarkvällen fem dagar i rad. Fullkomligt älskar att den här stan bjuder på trevligheter - även om plånboken är liten. Så packa picknickkorgen, bege Er till Rålis kl. 21.30 och håll tummarna för bra väder.

Åååh, vilken fredag!

Igår kväll kom den efterlängtade familjen hem på snabbvisit. Så mysigt (även om mannen inte omedelbart instämde i mina glädjetjut: - han och dottern var osams efter de nästan rekordlånga åtta timmarna de tog på sig för att komma hem på grund av dotterns trilskande och envisande....). Å med dem hemma å lediga - å ett helt gäng kollegor som jobbade sista dagen inför semestern - kan jag inte påstå att min arbetsmotivation var på topp. Men vid 14-tiden kom dottern till jobbet lagom till fredagsfikat (glass) en stund så att mannen skulle kunna få uträtta några ärenden. Då hade de två redan hunnit klippa sig hos finaste frisören och ätit lunch. Sen mötte vi honom i Äventyrsparken, en del av Kungsträdgården med massor av (GRATIS-) aktiviteter för barn. Vi fikade, åt glass, red häst, klappade en orm och en fågelspindel och gjorde en massa annat bus. Inte undra på att ungen aldrig ville gå därifrån! När vi väl kom hem var timmen senare än vanligt och ingen av oss var ens sugen på att börja fundera på vad vi skulle äta. Så istället för hemlagat blev det "utelagat" på "stamkinesen" som lägligt hade öppet sista dagen innan semestern och serverade oss nya delikatesser (nya favoriter, kan jag tillägga). Kilovis med god mat och ett par kalla senare jäste vi i soffan (dottern höll nog ut i tre och en halv minut....) framför en riktigt bra rulle på TV8: The Contender (har sett den förut och älskar Joan Allens karaktär Laine Hanson - önskar jag kunde säga att jag gjort på samma sätt, men troligen inte.....) Med andra ord: alldeles oplanerat en riktigt riktigt bra dag!

Aldrig aldrig någonsin

Under påskhelgen har jag läst en massa (dock inte hela bokhögen jag släpade med mig hemifrån), bl.a. en debutdeckare av en jag känner. Så det känns extra roligt att kunna säga att "Askungar" tillhör de bättre jag läst - å jag tillhör ju dem som plöjer i princip allt i den svenska genren.

I avsaknad av TV-antenn har vi oxå sett film. Vi började på "Thick as thieves", men stängde faktiskt av efter en stund. Och det, mina vänner, händer nästan aldrig. Istället såg vi "The Hurt Locker", Oscarvinnaren av Kathryn Bigelow (som mannen, när han hörde titel och regissör, något fördomsfullt (?) trodde var ett kärleksdrama... Haha!). Bra. Jättebra. Fast f..n vet om den var värd en staty. En av scenerna har dock fastnat i mitt minne. I den talar huvudpersonen med sin knappt 1-årige son om att fullständigt älska något, t.ex. en gubbe-i-låda, tills man genomskådar det hela och inser att det bara är papper, färg och en låda. Och visst är det så att förtrollningen, vad den än gäller, försvinner ju äldre vi blir. Vi slutar upptäcka och blir blasé. Fast några saker är fortfarande magiska för mig. Att flyga, till exempel. Ögonblicket då planet lämnar de grådaskiga vädret under molnen och en strålande sol avtecknar sig mot knallblå himmel i en värld av fluffigt vitt. Eller årets första doft av nyklippt gräs. Och att - som idag - ta första promenaden i sneakers på rensopade gator. Jag hoppas att den magin aldrig försvinner. Aldrig någonsin.

Och nej, jag har inte valt böcker efter färg - även om det kan verka så....

Rätt låt vann

Så var schlagercirkusen över för den här gången - å rätt låt vann. Ja, inte enligt dottern förstås. Hon hade laddat hela dagen (med ett 40-årskalas där det fanns ett femtontal ungar och fiskdamm, godis och film) och var vaken. Ett tag iallafall. Hon applåderade Darin och viftade med fötterna till Pernilla Wahlgren. När Andreas Lundstedt sjöng sprang hon och hämtade senaste numret av Family Living som hade Andreas med familj på omslaget. Och när huvudnumret med "flickorna" (eller "Timotejen" som hon oxå säger) kom blev hon alldeles lycklig och fullkomligt studsade i soffan, sjöng med och spelade luftgitarr. När det sen blev Jöbacks tur att sjunga försökte hon överrösta TV:n med sin version av "Kom, kom, kom". Sen slocknade hon.....

Själv höll jag mig inte bara vaken: jag röstade oxå (på Anna, så klart). Otroligt, va? Men jag tänkte att när jag ändå satt där kunde jag ju göra en god gärning oxå. Särskilt som jag - utöver bidraget till SOS Barnbyar - bara gav pengar till Barncancerfonden och Rosa bandet förra året. Så 20 spänn till Radiohjälpen kunde vara på sin plats. Dessutom gillade jag låten. Men måste bara säga jisses: "enough with the shoes already". Jag menar, det blir ju lite löjligt att hon inte får ha sina Converse när hela sändningen var sponsrad av än det ena, än det andra företaget. Å det är ju inte precis så att resten av startfältet hade "icke-märkeskläder". Och framförallt när SVT valde att zooma - å då menar jag Zooooma - in händerna på pianisten som kompade Olas "Unstoppable" där en pulsklocka från Polar fick produktplaceras i flera långa sekundrar på bästa sändningstid. Hörde jag dubbelmoral....?

Ps. För övrigt måste jag bara säga att jag retar mig på Jessica Andersson (var det bara jag som tyckte det lät lite surt på de höga - och gälla - partierna...?): det blir liksom inte så trovärdigt att sjunga "pleeease don't walk away" med glittrande ögon och ett tokbrett leende.... Fast å andra sidan kanske jag skulle ta och skaffa mig ett riktigt liv och sluta reta upp mig på bagatellartade i-landsproblem som Melodifestivalen.... Till mitt försvar kan jag bara säga: Jag är förkyld och har inget roligare för mig!!!

Äntligen lite variation

Efter att envist ha vägrat se något annat än "Emil" och "Pippi" hela vintern (t.om. "Mamma Mu" och "Pettson & Findus" stod sig slätt i konkurrensen...) lyckades vi till sist övertyga dottern om att åtminstone överväga att se någon annan av Astrid Lindgren-filmerna i samlingen (risken att vi snart skulle få en knäpp var annars överhängande...). Å hepp! "Lotta på Bråkmakargatan" är numera ny favorit. Sedan premiärvisningen igår har vi nu sett - valda delar - ytterligare tre gånger. Men ett tag undrade jag om det var ett så vidare värst smart föräldradrag: Ungen (alltså Lotta) är ju rätt arg och otrevlig stora delar av filmen... Till vår stora glädje tycks dock dottern ha snappat upp ett å annat: På snusförnuftigt vis deklararer hon nu att "man FÅÅR vara arg ibland, men man får INTE slåss eller sparka på saker eller vara otrevlig", inte sällan med tillägget "JAAG är inte otrevlig". Jojo....

Girighet?

Hela världen och alla människor tycks lida av någon slags vampyrfeber nu för tiden. True Blood på TV och Stephanie Meyers "Twilight"-serie på bok. Särskilt vampyrbiten (mooa-ha ha....) har jag aldrig varit - om det inte handlat om drinkar på "Vampire Lounge", förstås - och TV-serien i fråga imponerade inte särskilt på mig. Å än så länge har jag bara tagit mig igenom den första boken "Twilight" (håller på med "New Moon" som är den andra).... Men riktigt så bra som "hype:n" låter göra gällande tycker jag nog inte riktigt att de är.... Kanske för att jag blev irriterad på att det tog mer än halva boken för Bella att fatta att Edward är vampyr. "Hallå, det står ju på baksidan av boken - hur lång tid ska det ta?!", liksom (ja jag veeet att jag raljerar!). Å så får jag lite "Harry Potter"-vibbar oxå. Ni vet, där slaget mellan det onda och goda ska stå i varenda eviga bok som bara blir tjockare och tjockare för varje gång eftersom varje ny bok måste börja med att berätta vad som hänt i de tidigare. Suck, liksom. Å med tanke på att amerikanska författare oftast får betalt per sida kan jag inte låta bli att cyniskt konstatera att både Meyer och Rowling försöker mjölka ur varenda penny ur en bra orginal story. För det är den. Bra alltså. Twilight-böckerna är helt okej. Och i vanlig ordning kommer jag inte kunna hejda mig utan läsa allihopa - även om jag skulle komma på att de är skräp någonstans på vägen.....

.

Stilla står tiden

Tid. För det mesta tycker jag den rusar förbi utan att jag riktigt "kommer ur kurvan" som en kollegas vän en gång uttryckte det. En bristvara i ett hektiskt liv (fast egentligen är det väl som Eric Gadd sa i en gammal 1980-tals låt: "tid är ingenting man har utan att ta"....). Men då och då kan jag få känslan av att den står helt stilla. Som om ingenting någonsin förändras eller passerar. Den senaste veckan har jag haft två sådana upplevelser: den ena när jag efter låååång tid klev in på gymmet. Där spelar det liksom ingen roll hur länge jag varit frånvarande eller ens vilken tid på dygnet jag tränar. Allt är alltid det samma där, oavsett om träningspasset sker halv sju på morgonen, efter jobbet eller precis innan stängningsdax: ljuset, musiken, doften (eller ska man kanske säga lukten....?), människorna....

.

Den andra var när mannen och jag var på bio i fredagskväll. Eftersom jag inte är något fan av stora biopalats och filmstäder (långtifrån!) valde vi Rigoletto på Kungsgatan. I mina "bioår" tillhörde den de större utan att förlora biografcharmen. Och förutom alla minnen som är förknippade med just den biografen möttes jag nu som då av samma slitna mattor, trappor, gnisslande toalettdörrar, fåtöljer och - hör å häpna - vaktmästare! Otroligt - både hur mitt förträffliga ansiktsminne aldrig sviker, hur oanvändbart det än är, och att han, som såg ut att närma sig pensionsålder redan för tjugofem årsedan, fortfarande jobbar kvar...

.

Vad vi såg? "Flickan som lekte med elden". Inte lika bra som den första. Tyckte t.om. att den var lite seg och att skådespeleriet inte berörde. Men så tycker jag oxå att det är den sämsta boken av de tre....

Svenska Hollywoodfruar

Okej, jag har inte tittat själv. Har bara uppdaterat mig via löpsedelsrubriker och reklamsnuttar för serien, men fattar ändå att det här (Anna Ankas artikel på Newsmill) är humor på högsta nivå! Är kvinnan allvarlig? Är hon på riktigt? Orkar inte ens förfäras över det, än mindre gå in på exakt vad som är så galet i hennes åsikter och resonemang. Läs själva så fattar Ni varför man bara kan garva åt eländet.