Årets Mellocirkus är slut

Så var "Mellocirkusen" slut för den här gången. Jag erkänner, jag gillar Melodifestivalen. Nästan lika mycket som dottern. Men jag struntar fullkomligt i Eurovision. I år har jag faktiskt sett vartenda program. Alla tillsammans med dottern och i sällskap med vänner, god mat och dryck.

När det gäller musik har vi en fenomenal unge (med bollsinne och spatial förmåga är det mindre väl beställt, för att inte säga att hon är skitdålig på det! Men man kan ju inte få allt...!). Oftast har hon grejat att nynna med i låtarna redan vid första snabbreprisen. Och tredje gången hon hörde Charlotte Perellis "The Girl" sa hon "mamma, i början låter det lite som "Mamma Mia".

Förhandsfavoriterna i årets startfält var Timoteij, Ulrik Munther, Charlotte Perelli. Love Generation och Thomas DiLeva (den uppmärksamme - eller analytiskt lagde - anar en viss spårbarhet här: alla har varit med i någon av säsongerna av "Den flygande mattan" på Bolibompa). Men när låtarna väl var genomlyssnade - och fanns att tillgå på You Tube - var det emellertid ingen av dem som gick bäst hem hos dottern: Det var "mellanakterna" med Gina Dirawi, Sarah Dawn Finer och Helena Bergström, framförallt den där Sarah och Gina sjunger om hur deras namn ska uttalas ("det är Sarah med ett H") och den där de alla tre parodierar Björn Ranelid ("Helena, hon är här igen").

Apropå den sistnämnda. Visst kvalar väl Ranelid in som årets snackis. därför inte ägna några meningar om honomalls här. Bara konstatera att han till vår fasa blivit något av dotterns favorit i finalen. Redan efter första gången hon hörde den - och hennes föräldrar förfasade sig över den - stod hon på sig: "jag tyckte den var bra för han var så rolig" (även bland dotterns kompisar har låten - oväntat - gått hem. Som M sa "jag gillar den för han sjunger om kärlek och kärlek behöver alla ha"). Senare blev den bara bra och hon hejade "mest på honom" i lördagens final (men lite på Molly Sandén och Lisa Miskovsky och Danny oxå).

Veckan innan finalen fick hon skivan i namnsdagspresent. Men det är inte Ranelid som spelas mest här hemma, det är Charlotte Perelli, Timoteij, Mimmi Oh, Danny och Love Generation. Tack å lov slipper vi alltså Sean Banan (jag blir galet provocerad av att han, som vänder sig till barn, svär så mycket i låten: vår dotter som tidigare varit superduktig på att inte använda fula ord sjunger nu "j..a bra" ibland (avtalet är att hon får "säga det" när hon sjunger hans låt).

Jaha, å vad tyckte jag då? Att Loreen var fantastisk, att Danny också hade varit en värdig vinnare, att Loreen var fantastisk, att det var väldans mycket Kelly Clarkson över Molly Sandén, att Loreen var fantastisk, att David Lindgren var superduktig, att Loreen var fantastisk och att Lisa Miskovsky var superbra. Sa jag att jag tyckte Loreen var fantastisk? FAktiskt så till den milda grad att jag för tredje gången i hela mitt liv faktiskt ringde och röstade. Tre gånger. På det dyra numret. För att använda "välgörenhet" som ursäkt för att jag engagerade mig i något så banalt som mellon. Men härligt är det! Särskilt när rätt låt vinner. Euphoria!

Vad jag röstat på innan? Heat (2009), Anna Bergendahl (2010) och Dynazty (2012).

I've got Cord-Ctrl!

Eftersom jag sedan ett par veckor tillbaka "är med i-Phone" har mitt vardagsliv fått ett soundtrack på riktigt nu när jag slipper oroa mig för missade samtal (och arga blickar) medan jag spelar favoriterna på hög volym. Men i takt med att lurarna allt oftare åker in i öronen, har också antalet minuter jag lägger på "sladdtrassel" ökat. But no more! Nu har jag Cord-Ctrl. Fantastiskt att det går att köpa sinnesro för 99 spänn.

Ps. Om vi är kompisar än, luren och jag? Nja.... Nog saknar jag mina knappar och som telefon betraktat är den ju rätt klumpig. Men jag är positivt överraskad över kamerans kapacitet och att kunna surfa och mejla från luren är nästan så att glädjetårarna trillar: - särskilt häromdagen när jag i minus 15 och kjol på väg till mitt läkarbesök väntade 35 minuter på två bussar som inte kom utan telefonnummer till läkaren. Men hepp surfade jag in på vårdens webbsida, hepp skickade jag ett mail istället - och tre minuter senare ringde hon upp och fick veta att jag var på gång.

Var inte rädd

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

- Kärleksvisan

Höstmys

Höstmörkret börjar landa i sinne och kropp. Vad passar då bättre än att krypa upp i soffan, dricka en kopp te, läsa en bra bok och lyssna på underbara finstämda Melissa Horn? Hennes CD "Långa nätter" går varm i spelaren. Särskilt lyssnar jag på "Sedan en tid tillbaka": - Talande text för såna som är som mig.....

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
försökt att vara allt på samma gång
så mycket man kan göra och borde och vill
Och mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
och försökt att hitta spår som leder rätt
ja det finns så mycket måsten att va bra på det man
mitt i allt så ska man vara sann
(--)
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
(---)
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst och försökt att känna efter hur det känns
ja man gör som alla andra och försöker att bli van
men jag har tröttnat på att vara likadan
(--)
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag och försökt att vara nån till lags
Ja, man kämpar för en plats som passar både här och där och snart har man glömt vem man är.
(---)
Sen en tid tillbaka har jag tänkt så här och insett att jag måste börja om.
Ja, jag har kämpat för en plats som passar både här och där, men snart ska jag hitta den jag är.

Plötsligt händer det....

(Och nej, jag har inte vunnit på Triss. Men nästan.... )

På tåget till Malmö igår (jo, vi åkte tåg - trots att det bara handlade om "lunch-till-lunch" -jobb , har man en tuff miljöpolicy på jobbet så har man - och ja, det tog en hel evighet) la min i-Pod av. Poff! Mitt i en låt ("Ordinary People" med John Legend) dog den. Förutom att den påstod att batterinivån var låg (Icke, ville jag skrika högt: Jag hade laddat den hela natten innan och hunnit lyssna ca 45 minuter å mer än så SKA det räcka), lät den som en mindre skördetröska (okej då, en CD-spelare som inte kan läsa skivans spår) och reagerade inte det minsta på att jag faktiskt stoppade i strömsladden. Dessutom kunde jag inte stänga av skiten. Sur som jag var ville jag avreagera mig på nåt. "Hence" (se där, mitt favvisord på engelska) ett argt SMS till maken. Sen kändes det lite bättre.

Och vet Ni vad...? När jag kom hem nu ikväll hittade jag en alldeles ny, fin, svart - och MYCKET större (vi pratar 160 gig här: Min gamla hade några år på nacken och därför bara 30 GB...) - i-Pod! En present från maken som vet att jag inte klarar mig utan soundtrack - och som oxå vet att jag fått/får dra ett tungt "hemmalass" mars/april/maj. Har jag inte världens bästa, så säg....!?

...å när vi ändå är inne på ämnet musik

...kan jag bara konstatera att jag inte längre riktigt "hänger med": I dagens DN recenserades i vanlig ordning ett gäng plattor. Skivorna presenterades under olika genrer: Pop, hårdrock, soulpop osv. Det har jag så klart koll på, liksom på vad klassisk, folkmusik och Electronica är. Men vad fasen är Nutidakonstmusik, Nu-metal, Zouk, Konstmusiksoul och Rotmusik? Hur många genrer finns det egentligen? Och kan någon människa egentligen hålla isär - än mindre dela in - musik i alla dessa olika genrer?

The 52 most depressing songs you've ever heard

Jag tillhör dem som lyssnar på låtarnas texter, som tycker att en bra text kan göra en ganska trist låt hur bra som helst. Vid ett besök på Dieselverkstadens underbara bibliotek häromsistens hittade jag den här boken i hyllorna. Även om jag kanske inte håller med om låtvalen/urvalet måste man ju bara älska en bok med en sån nderbar titel och underbara rubriker för de olika kapitlen.

Han kommer inte hem ikväll

För en tid sedan läste jag en intervju med Hanna Hedlund, om skivan "det är jag som är mamman" som baseras på på hennes dagboksanteckningar. Då kom jag mig inte för att lyssna, men nu har jag hört "Han kommer inte hem ikväll" - och gråtit. Inte världens bästa låt eller starkaste melodi, kanske, men en text som går rakt in i hjärtat på en småbarnsmorsa som ofta haft en make på resande fot (dessutom ska den - väl? - höras som en replik till "Sjumilakliv" med Hannas sambo Martin Stenmarck). Lyssna här Du oxå (Spotify): Hanna Hedlund – Han Kommer Inte Hem

Fyndat

Under min, nära nog- timslånga väntan på flygbussen utanför "Triangeln" igår hann jag springa (så mycket spring som min tunga väska nu tillät) lite i centrumet. Är inte vansinnigt förtjust i köpcentrum, men det var de enda affärerna som var öppna efter kl. 16 i Malmö denna söndag. Särskilt mycket shoppande blev det inte heller, men jag konstaterade förtjust att de har en sån där "Nallebutik" som tidigare fanns på varuhuset "Debenhams" här i Stockholm (Ni vet, där man väljer en Nalle, bestämmer hur "fast" stoppning han eller hon ska ha, "syr in ljud" om man vill, döper den och bär hem den nya familjemedlemmen i ett fint "lådhus" tillsammans med födelsebeviset). Nästa gång....
Fyndet denna gång blev istället en CD på rea: Eva Cassidys "Songbird" för ynka 99 kronor. Blev såå glad! För Cassidy på rea hör inte till vanligheterna. Och även om jag köpte den på i-Tunes för ett par år sedan och säkert hört den hundratusentals gånger är det något speciellt med en "riktig skiva". Jag tillhör nämligen de där gamla stofilerna som inte är så där förtjust i att ladda ner musik (lagligt och olagligt), tycker att möjligheten tagit bort glädjen i att bära hem en ny skiva. bläddra i konvolutet och läsa texterna alltmedan jag koncentrerat gör första genomlyssningen. Så, ja. Jag köper fortfarande skivor, men sällan till ordinarie pris eftersom jag tycker det är hutlöst. Men en hundring är jag mer än beredd att betala för den glädje musiken bringar.

MJ - A tribute

Ni måste kolla in Bounce här! http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM. Vill Ni dessutom veta hur det gick till, kolla DN här: http://www.dn.se/webbtv/kultur-noje/hela-plattan-dansade-1.907992 Coolers!

The American Way - åsså lite svenskt

Igår hade vi en riktigt amerikansk söndag. Med inslag av lite svenskhet. För vi började så klart med att rösta i EU-valet. Jag vet inte riktigt varför, men det känns alltid lite högtidligt att gå till vallokalen. Att få göra sina demokratiska plikt, liksom. Vi är ju rätt bra på att kräva våra rättigheter, men några skyldigheter vill vi vanligtvis inte kännas vid. Men att rösta är ju faktiskt en sådan, oavsett vad jag tycker om politiker, partier eller EU som institution. Demokratin i sig är ju värd att stå upp för.

Men sen blev det USA för hela slanten. Efter att S - dotterns barnvakt för kvällen - kommit mötte vi upp J&E för en hederlig burgare på T.G.I.F innan vi tog en "coffee to go" på vår promenad väg till Stadion och kvällens konsert med The Boss. Riktigt bra. Karln är nästan 60 år, men fortsätter att både överraska och imponera (med The River i en version med en röst jag inte hört förut och med en spelglädje som lyste upp hela arenan). Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag är den som är mest sliten av oss båda idag: Ont i ryggen efter dryga tre timmars stående, snuvig efter den kalla kvällen och hostigt hes efter att ha skrålat med i nästan alla 29 låtarna. Men det var det värt!!

.

Bäst? Som vanligt är Born to Run min absoluta favvis, men även ovan nämnda The River. Sen är jag barnsligt förtjust i The Promised Land och Land of Hope and Dreams. Men även Radio Nowhere hörde till favoriterna denna kväll. Särskilt med Max Weinbergs 18-årige son på trummorna. Sen ÄR det ju coolt att bandet även denna kväll öppnade med "Du ska inte tro det blir sommar" på dragspel. Däremot har jag lite svårare för publikfrieriet i "Waitin on a Sunny Day" där småttingar får låna mikrofonen. Och "Outlaw Pete" från senaste skivan står jag faktiskt inte ut med: Jag KAN inte låta bli att reta mig på att det går att sjunga långa strofer av Kiss "I was made for lovin' you" till refrängens komp. Illa!

April Fools Day

Idag har jag återigen lyxen att jobba hemma. Och även om det är precis vad jag gör så hinner jag göra andra saker oxå på den "sparade restiden", vilket är toppen. Så efter att ha lämnat Lillgrynet på dagis, åt jag frukost i godan ro medan jag scannade tidningen efter de sedvanliga aprilskämten (jag är ganska säker på vad som är vad, men är tyst tills Ni oxå kommit på det.../fast alla bloggare var visst inte lika taktfulla, läs här!). Och medan jag skriver mina rapporter passar jag på att ladda ner i-tunes på den nya datorn ("ny" och "ny": - vi köpte den i julas eftersom den gamla höll på att krascha. Men det verkar som blotta tanken på att bli utbytt fick den att skärpa sig, så än så länge använder vi fortfarande den till e-post, musik och bilder), vilket i princip betyder att jag återigen måste ladda in hela skivsamlingen manuellt (säkert finns det något smartare sätt, även om det är något "knas" med konverteringar när man som jag har musiken på en extern hårddisk. Men jag lägger inte särskilt mycket krut på det just nu. Faktiskt så välkomnar jag "det omständiga" just nu: - det håller tankarna från det som strax komma skall. Om sanningen ska fram är jag både lite rädd och nervös....). Tufft jobb, men för en strukturfascist som jag innebär det ju att alla plattor och låtar kan organiseras på ett nytt och bättre sätt. Så det är inte bara av ondo.

She's back!

Äntligen kommer hon tillbaka, Madonna! Skulle superdupergärna vilja se henne, men känner att mitt hjärta inte riktigt orkar med en sån där "stå-i-kö-kämpa-hela-dagen-för-att-få-tag-i-biljetter-grej" till. Springsteen var liksom tillräckligt. Men jag gillar henne verkligen. Äkta girlpower, liksom. Och så himla coolt att hon lyckats hålla sig på toppen så länge, att hon aldrig upprepat sig och blivit förutsägbar. Fast ska jag erkänna så är jag nog mest överrumplad att det faktiskt gått nitton år sedan jag såg henne på Ullevi. NITTON år! Shiiiiit.....

Ullevi den 9 augusti. Bara så Ni vet....

Hurra - det gick vägen!

Jag är numera lycklig innehavare av ett gäng Springsteen-biljetter (tack vare min underbare make - och konsertarrangörerna som hade den goda smaken att sätta in ytterligare en konsert). Dessutom har vi några stycken över, så.... Någon som vill göra oss sällskap den 7 juni?

Helt klart en ny chans

Glada nyheter i tidningen: The Boss is back! Stadion i Stockholm den 4 och 5 juni (kanske en passande 10-årspresent, älskling?) - biljetterna släpps på måndag, samma dag som nya albumet kommer. Missade ju honom i Götet förra sommaren, så nu j....lar!
Tills vidare får jag nöja mig med dagens TV: Han ska ju spela i samband med Obamas installation har jag hört. Med tanke på hur segertalet blev förbereder mig förresten på att gråta hejdlöst.

Bönhörd!

Tracy Chapman, John Legend, Ac/Dc, Portishead, Seal, Metallica, Hello Saferide och Anna Ternheim: Min i-pod är nu laddad med massor av ny musik. TACK!

Cravings

Just nu - som alltid när höstmörkret sätter in - har jag ett sjukt stort behov av ny musik. Den aktuella önskelistan ser ut som följer:

John Legend - Evolver

Eva Cassidy - Somewhere

AC/DC - Black Ice

Bo Kaspers Orkester - 8

Metallica - Death Magnetic

Hello Saferide - More modern short stories from....

Och senare i höst kommer

Anna Ternheim - Leaving on a May-day

Tracy Chapman - Our bright future

Titiyo - Hidden

För en som inte lånar på "det stora biblioteket där ute" blir det ganska dyrt. Kanske skulle återgå till rutinen från tonåren och bara önska mig musik i julklapp....?

Äkta Girlpower

Madonna har fyllt 50 år. Om jag haft något som liknat artistidol i (hyfsat) vuxen ålder så har det varit hon. Snacka om äkta Girlpower (släng Er i väggen alla wannabies)! Å tänk den som fick se så där bra ut och vara så där cool vid 50. Och eftersom det med största säkerhet inte går: Tänk den som ändå fick se hennes konsert.....

Veckans Buuuu för att hon inte kommer till Sverige på den här turnén.

Ovanliga

I dessa tider när så gott som alla "lånar" sina filmer och sin musik från internet är vi ett ovanligt släkte, mannen och jag. Medan han fick en DVD-box med första säsongen av serien "Rome", fick jag Bruce Springsteens senaste CD "Magic". Övriga församlade tycktes göra stora ögon: "Va'?! Köpta skivor? Är det SÅ de ser ut?". Blir nästan idiotförklarad och känner mig lika dum som när jag flyttade hemifrån och tycktes vara den enda i världen (okej då, i min bekantskapskrets) som bums anmälde TV-innehav och betalade licensen. Men håll med om att det är något speciellt med en nyköpt CD. Att få läsa texterna och se bilderna i häftet samtidigt som den första genomlyssningen görs, helst stillasittande och fokuserat. Så blir det sällan när jag köper låtar via i-Tunes. Men priset gör mig oxå mer kräsen. Om jag lägger 200 spänn på en CD så ska den ta-mej-fan vara riktigt, riktigt bra (annars väntar jag och köper på rea för en hundring - mer än så tycker jag inte är skäligt för en platta). Och det är den. Springsteens nya, alltså.

Ps. En ständigt återkommande kommentar i vårt hem är "äh, vi tar väl ett avsnitt till": I skrivande stund är halva Rome-boxen avverkad. Riktigt, riktigt bra - och påkostad. Men otroligt grym och våldsam - och rätt avslöjande (många gånger är ingredienserna de samma som i vilken p-rulle som helst). Barnförbjudet är bara förnamnet.

Vad vore livet utan musik?

Musik. Vad vore livet utan musik?

Och låttexter. Har alltid varit en "sucker" för bra låttexter. En bra text kan lyfta en dålig låt, men sällan tvärtom (Sorry Strömstedt, men "vi åkte ut till Lidingö och hem igen, vi körde på en fågel och begravde den nånstans vid en sjö" är knappast nån poesi. Och Meatloaf', "and i would do anything for love, you know it's true and that's a fact": hallå! Jag fattade första gången Du sa det!).

Det finns låtar som fått mig att gråta första gången jag hört dem (t.ex. Peter Jöbacks "Gör det nu", Jewel's "Foolish games", Snow patrol's "Chasing Cars" , Oleta Adams "Get here" och "Everything must change" och - självklart - Donny Hathaway's "A song for you"). Och det finns låtar som liksom slår huvudet på spiken med sina texter. En är Stephen Simmonds "All the People". Kanske inte ordagrant, rakt av, men ändå så bra att jag måste återge den i sin helhet (alla eventuella fel beror på min hörselförmåga!):

All the boys and all the girls, all the crazy people in this world

All the problems we create, all the prejudice and all the hate

But I can feel so He must be.

If you kneel to love it sets you free

Life is bound to be a bore if there's nothing left worth fighting for

The young await their present fate

Violence shows what we can't say

I've been around and I don't like what I've found

Staying high above the real with chemicals, but they conceal you from the core

Then you're lost forever more

Remind yourself when you are sad

All you love is all you'll ever have

Keep your brother like it's you

And repel the fake until they're true

Anyone could be your friend

Trust and they will trust you back again

Watch the stars and understand the creator's got a master plan

Sen finns det så klart låtar som helt enkelt är skitbra, så bra att man aldrig tröttnar på dem. U2's "One", Springsteens "Born to run" och Donny Hathaways "A song for you" finns på min "Topp-10-lista" över världens bästa låtar (alla tider, kategorier och genres).

Vilka finns på Din?