Lördag i Norpan

Även om det inte blev någon tidig simträning för familjen imorse, blev det inte precis någon sovmorgon heller. Mannen hade - med kort varsel och med visst motstånd - tackat ja till ett par timmars jobb i Norrköping. Så dottern och jag fördrev tiden med att äta sushilunch, fika (glass), handla pysselsaker och "provleka" i en av butikerna som erbjöd både klättervägg och fotbollsplan i miniatyr innan det bar iväg på "33-års kalas" och trevlig "pizzamiddag" med mannens släkt.

Och hur mycket dottern än gillar sina sörmländska släktingar var nog Norrköping dagens bästa: för samtidigt som vi var där framförde finalisterna i TV 4:s "The Voice Sverige" sina låtar. Dottern har ju suttit som klistrad framför programmet varje fredag, så en signerad skiva var så klart ett måste. Att hennes hängivenhet mest berodde på Carolas medverkan behövde de ju inte få veta, eller hur.... !?

Tjej eller kille spelar ingen roll

Trots den sena fredagskvällen (morfar hade pensionsfest där dottern och jag var två av de ca 150 gästerna som kom och gick under dagen) hade vi svårt att sova på lördagsmorgonen: Det var ju dax för konsert med Bolibompasara! Och ett par minuter efter kl. 12 satt två småtjejer (och två lite större) på tredje raden som fullkomligt gick i spinn när Sara Edwardsson kom ut på scenen: jag tror på riktigt att dottern inte andades på flera minuter! Och lyckan över att få en signerad affisch efter konserten ska vi inte prata om!

.

Även om jag inte var fullt lika "star-struck" som dottern var jag ändå full av beundran. Fullt ös, mycket humor - och bra budskap fullt med schyssta värderingar. Min favorit är "Tjej eller kille" som förvisso inte spelades på konserten, men finns på skivan (som vi givetvis inhandlade förra veckan): "Tjej eller kille spelar ingen roll, alla kan dansa och spela boll, tjej eller kille spelar ingen roll, tjejer kan också lira rock n'roll". (Gillar även "SuperSura SunkSara"s låt från julkalendern 2010: "...så kör på, skrik hallå, du är bäst när du är dig själv. Om du får skäll så skäll tillbaks, skit i att va' till lags").

.

Får mig att tänka på den mamma jag träffade vid "dagishämtningen" för någon vecka sedan. Dottern och jag hade sällskap ut med en liten kompis och hennes mamma. Dottern i svarta byxor, grön jacka, blå vantar och cerise mössa, kompisen i svart jacka, mörkgrå byxor och grön mössa. Den mötande mamman hälsade och utbrast sedan högt och ljudligt: "...alltså, hur gör Ni för att få på Era barn pojkfärger? Jag kan inte få min tjej att ha några killfärger alls!".

.

Min första tanke var "tja, att sluta kalla vissa färger för pojkfärger är väl en bra början", men när jag sedan såg min dotterns förvirrade - och kanske lite sårade min - blev jag rätt irriterad också. Vilken rätt hade den här mamman att - kanske från och med nu - föra över sitt problem på oss och göra det svårare för oss att få på våra ungar andra färger än rosa? När vi - högst medvetet - inte lägger könsaspekter på färger och aktivt pratar om att både tjejer och killar få ha precis vad de vill ("..skit i att va' till lags")?

.

Allsång med Sara Edwardsson

Med risk för att verka väldans enkelspårig har vi nu bokat biljetter till Allsång med Sara Edwardsson (den människan tycks för övrigt - å till dotterns förtjusning - vara överallt). Men nå't skoj ska vi väl ha när mannen är ute och far. Åsså får vi sällis av en dotterns bästa kompisar. Hur kul som helst. Någon mer som vill haka på?

Ps. För övrigt brukar vi kunna skylla på Sara när dottern sjunger den ena 1980-tals dängan efter den andra här hemma (se tidigare inlägg här). Typ, "Tommy tycker om mig" eller "Vingar". Låtar som varit med på "Den flygande mattan" eller något annat "Sara"- eller "Bolibompaprogram". Men i somras sjöng hon "Två av oss" för att en dagiskompis föräldrar haft den på sitt bröllop. Och idag bestod repertoaren av "ABC". Så hur gärna jag än vill skylla på Sara inser jag att det inte är hennes fel......

Dockteater Tittut

Eftersom mannen jobbar hela helgen passade dottern och jag på att gå på dockteater. Det var mitt första besök på underbara dockteater Tittut, men dottern hade varit där tidigare med dagis. Som alltid är jag stum av beundran på hur mycket effekter man kan få till med små medel och över hur alla de små (pjäsen "Pimpa den lilla hunden med röda prickar" vänder sig till barn mellan 2 och 5 år) levde sig in i berättelsen. Åsså är jag som vanligt glad för att den har staden bjuder på så många möjligheter och intryck för smågryn till billig peng.

Prinsessdagar

Eftersom mannen var på årets första jobbresa under Trettonhelgen behövde vi piggas upp lite, dottern och jag. Så i torsdags bestämde vi oss för att ha lite "julgransplundring" tillsammans med några av dotterns dagiskompisar. Närmare bestämt tre stycken....

Så det var fyra små loppor som följde med hem efter dagis och som i full prinsessmundering lekte, pysslade, dansade disco runt granen, åt tacos och plundrade granen på skumtomtar, mariannekarameller och godisremmar. Efter tre timmar hämtades kompisarna (under vilda protester) och jag trodde dottern skulle slockna bums. Men hon höll ut till nära nog 21. Å andra sidan vaknade ungen kvart över tio imorse....!

Å då var det dags för nästa "prinsessäventyr": Disney on Ice i Globen som i år hade temat "prinsessor och hjältar". Tillsammans med bästa S fikades det (nästan direkt på frukosten som intogs klockan halv elva!!) innan dottern fick se Ariel, Rapunzel, Snövit, Askungen, Törnrosa, Jasmine och Tiana - behöver jag säga att dottern var nöjd?

Mitt stora nöje var så klart att få vara med om dotterns äventyr, att få uppleva alltifrån att få se Globen på nära håll (från både utsidan och insidan) till den eldsprutande draken och fyrverkerierna på slutet. Och jag var så klart imponerad över konståkningen. Men ska jag vara lite kritisk saknade jag Disneys kanske mest självständiga prinsessa Mulan (å andra sidan är hon väl kanske inte riktigt någon prinsessa...).

...Åsså kunde jag inte låta bli att "matematisera" och fundera. Hur mycket omsätter en sån här grej egentligen? Jag menar, Globen rymmer i runda slängar sextontusen personer, det var nästan fullt på "vår föreställning" som var dagens andra (totalt "spelar de" i Globen i fyra dagar innan de åker vidare till Göteborg, Malmö och andra ställen) och biljetterna för dottern och mig gick på 485 spänn. Hm... Dessutom fikade vi alltså innan och köpte en liten förpackning popcorn för 40 spänn (med prinsessmotiv, så klart). För dem som valde tillhörande dricka (med prinsessmotiv och sannolikt alla färgtillsatser som finns) var det 60-120 spänn som gällde. Där fanns också sockervadd (i regnbågens alla färger) med prinsesskronor för 80 bagis, ljusskimrande snurrande saker för lika mycket, möjlighet att fotograferas i prinsessram för ca 110 spänn och en hel uppsättning av kläder, dockor och mjukisdjur. Galet! Konstaterar att jag är så tacksam för att dottern - utan att ens nämna alternativen - nöjde sig med popcornen, en alldeles ordinär liten festis och mina medhavda äpplen och nötter. Men annars är det väl som S's mamma sa: man får göra sånt här tillräckligt sällan för att kunna gå "all in" när man väl gör det....

Jag ska bli en hjälte, superduperhjälte...

Vi har haft en bra helg, trots sorg och tårar som hela tiden funnits nära. En känslomässig bergodalbana som innefattat allt från att gråta med den ledsnaste av människor till att få dela en 3,5-åring oförställda lycka på Superhjältekonserten (och allt däremellan: julen städades ut, familjen "putsades" hos finaste H, dottern var på 4-årskalas hos bästa S, vi badade badhusbad och pysslade med saxar, foton och klister). Ända sedan julhelgen har DVD:n med förra årets julkalender gått varm. Replikerna sitter som en smäck och sedan en knapp vecka börjar även låtarna och koreografin sitta. Så, ja. Det var en otroligt laddad liten "superhjälte-wannabe" - men trött eftersom hon kom direkt från barnkalaset - som klev in på Södra teatern strax före 16 i lördags. Och OJ vad bra det var! Skickliga skådisar, humor på barnens nivå utan att vara tillrättalagt, bra musik (rock'n roll!) och ett schysst budskap ("du är bäst som du är" och "tjej eller kille spelar ingen roll - alla kan lira hockey och spela rock'n roll"). Några nya låtar, men också ett gäng gamla som avslutande potpurri (jodå, dottern sjöng för full hals). Och döm hennes glädje när hon efter föreställningen fick träffa dem, fick en signerad affisch och ett "hej då, sötnos" två gånger från dem båda två! Hon var så lycklig att hon somnade så fort vi kom utanför teaterdörrarna: - Vi hann knappt säga "Supersnälla Silversara".

Superhjältar

Så har årets julkalender sparkat igång och frågan "bra eller dålig" infinner sig genast. Har nog ingen riktig uppfattning i frågan. Ännu. Inte dottern heller. Visst tittar hon, men hittills verkar hon tycka det är roligare med själva lucköppningen. Annat var det förra året. Då fattade hon inte grejen med kalendern, men fullkomligt älskade Supersnällasilversara och Stålhenrik. Att den då två-och-ett-halvt-åriga ungen gillade den tror jag beror på roliga karaktärer, hög "känn-igen"-faktor på "Bolibompaskådisarna" och - framförallt - mycket sång. Ungen gillade julkalendern så till den milda grad att hon pratade om "Skurkhjärta" och att Stålhenrik förstörde julklapparna ända till i midsomras. Så när temat för dotterns dansuppvisning på lördag blev "Superhjältar" var det självklart att hon skulle vara Silversara. Lika självklart - nästan i alla fall - var det för oss att boka biljetter till Superhjältekonserten på Södra teatern under Trettonhelgen. En perfekt julklapp till en sång- och dansälskande unge!

Ps. Om någon är sugen på att göra oss sällskap har vi biljetter till föreställningen den 8 januari. Och om någon vill ha ett tips på lämplig julklapp till dottern är DVD:n med 2009-års kalender ("Superhjältejul") en bra idé.

A Christmas Carol

Under några år var det något av en tradition att se The English Theatre Company's föreställning av "A Christmas Carol" . Det är liksom få saker som får mig i julstämning på några sekunder som att först kolla in Gamla stans julmarknad, sen se pjäsen och därefter dricka glögg och äta pepparkakor. Komprimerad jul på några få timmar, liksom. De senaste åren har pjäsen tyvärr inte spelats i Stockholm (lokalbrist) och jag har letat, velat och önskat varje år. Å nu, när jag liksom slutat leta och tappat både sug och sällskap, har föreställningen återkommit: Med början den 20 december ges föreställningar på Maximteatern fram till den 8 januari. "God bless us, everyone!"

The Last Bounce

Fick ett SMS från mannens rara systerdotter: "Hej Bounce ska bara uppträda en gång till, ska vi gå? Biljetterna släpps imorgon". Va'? Vad då? Sista föreställningen? Surfade genast in på Bounce webbsida och ja:-The Last Bounce blir i Globen den 23-24 april. Sorgligt. Har sett flera av deras föreställningar genom åren, faktiskt ett par tillsammans med just nämnda systerdotter. Så vad passar bättre än av avsluta Bounce-eran med just henne? Så svar ja, jag vill gärna gå!

The American Way - åsså lite svenskt

Igår hade vi en riktigt amerikansk söndag. Med inslag av lite svenskhet. För vi började så klart med att rösta i EU-valet. Jag vet inte riktigt varför, men det känns alltid lite högtidligt att gå till vallokalen. Att få göra sina demokratiska plikt, liksom. Vi är ju rätt bra på att kräva våra rättigheter, men några skyldigheter vill vi vanligtvis inte kännas vid. Men att rösta är ju faktiskt en sådan, oavsett vad jag tycker om politiker, partier eller EU som institution. Demokratin i sig är ju värd att stå upp för.

Men sen blev det USA för hela slanten. Efter att S - dotterns barnvakt för kvällen - kommit mötte vi upp J&E för en hederlig burgare på T.G.I.F innan vi tog en "coffee to go" på vår promenad väg till Stadion och kvällens konsert med The Boss. Riktigt bra. Karln är nästan 60 år, men fortsätter att både överraska och imponera (med The River i en version med en röst jag inte hört förut och med en spelglädje som lyste upp hela arenan). Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag är den som är mest sliten av oss båda idag: Ont i ryggen efter dryga tre timmars stående, snuvig efter den kalla kvällen och hostigt hes efter att ha skrålat med i nästan alla 29 låtarna. Men det var det värt!!

.

Bäst? Som vanligt är Born to Run min absoluta favvis, men även ovan nämnda The River. Sen är jag barnsligt förtjust i The Promised Land och Land of Hope and Dreams. Men även Radio Nowhere hörde till favoriterna denna kväll. Särskilt med Max Weinbergs 18-årige son på trummorna. Sen ÄR det ju coolt att bandet även denna kväll öppnade med "Du ska inte tro det blir sommar" på dragspel. Däremot har jag lite svårare för publikfrieriet i "Waitin on a Sunny Day" där småttingar får låna mikrofonen. Och "Outlaw Pete" från senaste skivan står jag faktiskt inte ut med: Jag KAN inte låta bli att reta mig på att det går att sjunga långa strofer av Kiss "I was made for lovin' you" till refrängens komp. Illa!

Bästa Bounce - hittills

Shit, va' bra det var! Trots att jag var aptrött, gnällig, hade ont i ryggen och i huvudet - å egentligen bara ville hem och sova - så var det fanimej den bästa Bounce-föreställningen jag sett (tror jag sett åtminstone fyra-fem stycken - om jag räknar gratisföreställningarna i Vita bergsparken). Visst, lite jobbigt var det att stå hela föreställningen. Särskilt som mina planer på att hinna hem och vila lite mellan jobb och nöje gick i stöpet. Men å andra sidan gick presentjakten på stan bättre än planerat och vi fick sittplats i baren på "Å himlen därtill" (där det blev ett par glas vin och en Toast Skagen till ackompanjemang av den vidunderliga utsikten), så jag ska inte klaga. Och föreställningen var riktigt, riktit bra. Ett bra tema (rädsla) med ett bra visuellt grepp (olika perspektiv) där allehanda fobier tydliggjordes (spindlar, höjder, våld, mobbing.... det enda jag inte riktigt fattade var ett dansnummer där dansaren skär sig själv, men har i efterhand förstått att det handlade om självdestruktivt beteende). Någon i publiken spekulerade i att detta troligen är den sista föreställningen som Bounce kommer att göra. Om så är fallet måste Ni genast springa och köpa biljetter. Föreställningen visas till och med den 25 april.