Äntligen hemma

Så kom han äntligen hem, mannen. Skönt, på väldigt många vis. Efter en vecka av hämtande OCH lämnande OCH all annan vardaglig logistik ska det bli oerhört skönt att återgå till ordningen och kunna dela sysslorna med någon igen. För att inte tala om att dottern nu har TVÅ personer att prata om ditten o datten med. Bara det en avlastning för örat. Samtidigt har det varit mysigt att bara vara vi, att så totalt få fokusera på E. Och - lite fånigt, kanske - lite bra för självförtroendet har det varit att ro det iland just den här veckan som varit den andra på nya jobbet. Man är ju sällan så trött som de första veckorna på ett nytt jobb. Bara det här att försöka komma ihåg vad folk heter, att hitta dit man ska i nya byggnaden och få kläm på hur verksamhetens olika delar hänger ihop suger ju musten ur en. Lägg sen till själva jobbet, att försöka visa (lagom mycket av) framfötterna så de inte ångrar att de inte tog någon av de andra drygt 550 som sökte tjänsten. Hur som helst har jag fått en nyvunnen respekt för alla ensamstående föräldrar som vecka ut och vecka in får vardagsekvationen att gå ihop helt på egen hand. Hatten av, säger morsan som återigen kan börja njuta av lite egen tid då och då.