Olika förmågor eller olika sätt att tänka

För några dagar sedan bytte knapparna i hissen plats.

Eller nummer, beroende på hur man ser det. Hur som helst bor vi numera på våning tre istället för fyra, något dottern tycker är märkligt: igår frågade hon om grannkillen på samma våningsplan också hade flyttat eller om han bodde kvar på fyran och idag utbrast hon: "undrar var vi kommer att bo nästa gång!". Nummerbytet är faktiskt rätt logiskt enligt den formella adressen och kontraktet (där räknades inte den första våningen som bara ligger två trappsteg upp från entreplan), men det är intressant hur vi i huset förhöll oss olika till ändringen eftersom trean sitter på gamla fyrans plats. Grannen märkte till exempel inte ens av bytet: hon tryckte på samma knapp/knappen på samma plats som hon alltid gjort. Själv gick jag på sifferbeteckningen, tryckte på fyran - och hamnade följdaktligen förvirrad på våning fem. Men jag är oerhört nöjd över att jag hejdade mig i tid och inte försökte öppna grannens dörr. För det var det inte alla som gjorde.....

Ps. Det kallas något, det där när hjärnan i första hand går på skriven siffra eller på plats. Någon som vet....?

Ombytta roller...?

De som känner mig vet att jag avskyr stereotyper och generaliseringar. Att tillskriva människor - individer - vissa egenskaper bara för att de råkar ha en viss etnisk bakgrund eller ett visst kön är oftast så dumt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.

Men ibland kan inte heller jag låta bli.....
Här hemma skämtar vi nämligen ofta om att vi lever i ett omvänt förhållande, mannen och jag. Medan han gillar sötsliskiga drinkar och choklad, är jag något så ovanligt som en tjej som STARKT OGILLAR choklad och väljer whisky och konjak framför sötslisk vilken dag som helst (för även om det är på skoj baseras ju skojigheterna på fördomar om män och kvinnor...). Att jag dessutom aldrig rakat benen (nope, aldrig någonsin!) blev liksom bara "gräddet på moset" (??) när mannen ikväll ställde sig och gjorde just det: Rakade benen....!!

Tro nu inte att han är smygtransvestit eller bara väntar på att få komma ut ur garderoben (fast säker kan väl ingen någonsin vara...?). Nej, allt handlar om träning och satsningen framåt: hårlös kan han vinna några sekunder i simbassängen och minska risken för sårinfektioner om han vurpar med hojen (åtminstone SÄGER han det....). Fast särskilt sexigt med bebislen hud på benen på en fullvuxen karl (nåja) är det inte. Dessutom har jag redan börjat gruva mig för hur det kommer att kännas när håret växer ut igen....

Inte riktigt, va'...?!

Cool Brud

Jag har nog aldrig riktigt förstått män(niskor) som tycker Liv Tyler är så vansinnigt snygg (ända sedan hon gestaltade "Arwen" får mannen något drömskt i blicken så fort jag nämner namnet). Men jag erkänner: i reklamkampanjen för G-Star Raw är hon grymt snygg. På ALLA bilder. Om det är jag som ändrat uppfattning eller ett bevis på vilke j..la bra fotograf Anton Corbijn är, ska jag låta vara osagt....

Ps. Bilden är lånad från G-star Raw's webbsida

Addiction

Jag kan inget om dans, inte egentligen. Inget om konst heller, för den delen. Men jag vet vad jag gillar. Och ibland behöver man kanske inte kunna något för att bli berörd. Som när jag ser det här klippet från "So you think you can dance": Numret kallas "Addiction" och låten är underbara "Gravity" med Sara Bareilles (klicka här för att se klippet på You tube). Dansarnas tolkning av texten fick mig att gråta första gången jag såg den.

.

"Something always brings me back to you. It never takes too long.You hold me without touch. You keep me without chains (---) Set me free, leave me be. I don't want to fall another moment into your gravity. Here I am and I stand so tall, just the way I'm supposed to be. But you're on to me and all over me. (---) You loved me 'cause I'm fragile.When I thought that I was strong. But you touch me for a little while and all my fragile strength is gone. (---) But you're neither friend nor foe though I can't seem to let you go. (---) The one thing that I still know is that you're keeping me down."

Bokslut - År 2009 i siffror

47 - antal genomförda träningspass. Visserligen fler än förra året, men alldeles för få. Skärpning! 24 - filmer jag sett, men bara två på bio. Skrämmande dåligt.
9200 -kronor spenderade på presenter. Galet, men det är ju så underbart att få ge.
8 - Härliga resor till sommarstället.
4 - nya skivor jag hört. FYRA?! Riktigt, riktigt illa.
18 - helger som mannen jobbat, kursat eller tävlat. Vågar dock inte räkna alla resdagar han haft under året.
11 - antal VAB-dagar. Alla under årets två första månader. Otroligt, men sant.
22 - lästa böcker som inte varit arbetsrelaterade. Färre än vanligt.
5 - sjukskrivningsmånader
2 - nya kusiner till dottern. Så roligt, så roligt.
333 - Blogginlägg under året
5 - jobbresor varav 2 utomlands
7900 - årets klädkonto
3600 - pysselpengar
36 - pyssliga blogginlägg
10 - jubilerande år med mannen. Puss, älskling för att Du finns!

Gott nytt år - ser fram emot nya och bättre siffror 2010!

En extrasnabb espressobryggare....?

Tankar i veckan

Den här veckan har jag varit sjukt trött, ganska nöjd, strukturerad och oerhört stolt över mig själv. Men också lite irriterad och arg.... För vissa människor kan visst de enklaste och mest grundläggande saker bli till enorma problem och svårigheter.

Funderat har jag också gjort. Särskilt på skånska Vellinge där de boende inte vill ta emot flyktingbarn som anländer ensamma. Inte ens när det handlar om transitboende. Å inte ens när det gäller ett "privat arrangemang" (Malmö kommun bokar, administrerar och betalar för ett antal rum på ett vandrarhem i Vellinge kommun). Självklart inser jag att det är en mycket större fråga, men jag blir oerhört provocerad av Vellingeborna eftersom det gäller barn. Är de helt hjärtlösa? Jag menar, det måste ju krävas en hel del hopplöshet för föräldrar att skicka iväg sina barn ensamma till ett främmande land. Och jag tror jag kan grina ihjäl mig vid tanken på en ensam 3-åring på Arlanda. Som just blivit "bortstött" från sin familj - om än med de bästa intentioner - och som återigen stöts bort av vuxna i det nya landet för att ingen orkar bry sig. Om man inte blir berörd av den bilden måste man ta-mej-tusan vara helt hjärtlös.

Ps. För övrig instämmer jag med Hanif Bali (i Aftonbladet 091113): Hur Vellinge menar när de säger att det är statens ansvar att ta hand om människor som söker skydd i Sverge är en gåta.....

Lerkaka?

När jag häromveckan fikade på Espresso House serverades något som kallades "Mudcake". Vid närmare granskning tycktes det röra sig om en gammal hederlig kladdkaka i choklad (undrar fortfarande om det går att göra kladdkakor utan choklad... någon?!). Förutom att jag undrade vad sjuttsingen det är för fel på att använda just namnet kladdkaka, funderade jag lite över "Mud": Mina associationsbanor - och min översättning - går snarare till "lera" än "kladd". Sandkaka har jag ju hört talas om (förutom att dottern serverar det i lådan varje gång vill jag minnas att mormor bakade en variant på sockerkaka som kallades just sandkaka), men hur smaskigt låter det egentligen med lerkaka...?
.

Under veckan som gick

...huttrade jag i kylan och sände avundsjuka tankar till ägarna av Kaffestugan som förra helgen stängde av ugnarna för vintern och drar till Thailand i drygt två månader. Jag behöver ladda mina solbatterier!!!
...garvade jag åt dottern som börjar varje lång utläggning med ett "alltså" följt av ett gäng "åh jag bah" och "typ".... Resultatet av för mycket samvaro med sina tonåriga kusiner, kan man tro.
...gratulerade jag rara A till nya jobbet och hurrar för att vi får en anledning att åka till Paris. Men sakna Er kommer vi att göra. Massor.
...kände jag starkt med fina M och familjen och håller tummarna för att Ni snart tar Er ut på andra sidan.
...letade jag fortfarande efter Barbapappa på DVD. Börjar tro att personalen på Akademibokhandeln hade rätt i a f (finns inte på DVD och har inte funnits på VHS de senaste fyra åren. Slut citat) trots att jag med egna ögon sett DVD-filmer hos vänner. Börjar jag bli knasig på riktigt, tro....?

...började jag tycka det här med syskonserier på TV börjar bli lite väl löjligt: Miami Ink, LA Ink, London Ink; CSI, CSI Miami, CSI NY och nu får även NCIS ett syskon i NCIS LA. Spelar liksom ingen roll att Chris O'Donell (från Al Pacino-rullen "En kvinnas doft", Ni vet) och LL Cool J har huvudroller. Jag är redan trött, liksom....

...å apropå TV funderade jag fortfarande på varför en och samma serie har olika namn beroende på vilken kanal den visas: "Brottskod: Försvunnen" på TV8 och SVT har på TV3 fått behålla orginalnamnet "Without a Trace". Och varför i hela friden den sänds på så många kanaler samtidigt - fast olika säsonger, bara för att förvirra - är oxå en gåta.

.

...kom jag på att vi inte haft en enda Vab-dag sedan februari (då vi å andra sidan vabbade stup i kvarten): Dottern har varit frisk som en nötkärna. Tack Apotekets Eskimådroppar (fast å andra sidan brukar ju förkylning och flunsa komma som ett brev på posten så fort man uttalat så'n tacksamhet - så jag tar genast tillbaka allt å hävdar motsatsen!). Men någon spruta mot baconsjukan blir det antagligen inte för vare sig dottern eller mig.

...kämpade jag mig blå med dottern varje dag på dagis. Hon vill nämligen aldrig gå hem.... Å väl hemma sätter hon sig i hallen och säger "vill gå dagis igen". Jag vet, veckans i-landsproblem. För det vore avsevärt värre om det var tvärtom.

...började jag min kurs. Nu vore det väl sjuttsingen om jag inte skulle lära mig!Återkommer i frågan.

...var jag genuint glad och full av energi för första gången på ganska länge. Å vad än märkligare är: jag var det när jag sen och stressad promenerade till kurslokalen i regnet och snålblåsten. Jag har så fina vänner och kollegor!

...var jag tacksam för att det finns så många bra restauranger på "ett baguettekasts avstånd" från vårt hem. Särskilt när fredagströttheten sätter in och man knappt ids öppna vinflaskan.

...blev jag så glad när jag såg att SVT sänder filmen "De andras liv" ikväll (kl. 21.30). Fantastisk. Underbar. Hemsk. Även om det gått några år sedan jag såg den tänker jag fortfarande ofta på den. Passa på, Ni som inte redan sett den.

I helgen som gick har jag....

...varit på årets första julmarknad. Lite märkligt med jul redan i oktober. Fast så fort jag "köpt konceptet" var det hur mysigt som helst: gröt, skinkmacka, glögg och julstjärnor. Fröjd för en julälskare som jag!

...blivit kär. I katten Findus. Dottern fick senaste Pettson-filmen och jag, som inte tidigare haft någon relation till dessa figurer, blev såld!

... eldat sly för brinnande livet (haha), målat golv, väggar och tak (dessutom sattes det några lister) och gjort min första "Halloween-pumpa" - eller "Pumpagubbe" som dottern sa.
...blivit bjuden på god middag på en Halloweenpyntad krog av godaste grannarna.

...återigen tänkt på det här med gränsen mellan inspiration och plagiat. För påminner Sarah Dawn Finers låt "Standing Strong" inte lite väl mycket om Beyoncés "Halo"? Och är inte Efva Attlings "Magnolia" kollektion lite väl lik Lo:s berlocker?

...läst högvis med tidningar och sänt fina svägerskan många tacksamma tankar.

... funderat över om människor verkligen kan förvänta sig svar från andra än dem de tilltalar. Måste jag t.ex.hälsa på människor som inte hälsar på mig eller som - märkligt nog - bara hälsar på mitt barn? Eller är det helt enkelt dax att lämna dessa livets "energitjuvar" på vägen..?

...sett filmen "Bombay dreams" och haft hög igenkänningsfaktor: filmens huvudpersoner går i min gamla gymnasieskola, området de bor i påminner starkt om det där bästa A bodde, bowlinghallen (och simhallen?) ligger i centrum där jag växte upp och filmens slutscen är filmad på gångvägen i närheten av mitt barndomshem. Dessutom handlar filmen om adoption.

...gosat med dotterns senaste kusintillskott och beundrat ett par vackert rödhåriga, sju månader gamla tvillingar.
...irriterat mig på att kombinationen höst - choklad tycks nästintill helig. Åtminstone i mattidningar. Vad finns det för höstmysiga efterrätter för såna som inte gillar choklad? Såna som jag, alltså....

...sjungit Ikeas lovsång flera gånger om - och en liten sång till blev det också till företaget som har släp med "hyr här, lämna där"-princip.

...varit så tacksam för mannen som slitit som en varg med hus, logistik och fixande å trixande.Allt för att jag skulle få så mycket vila som möjligt, denna - förhoppningsvis - sista planerade viloperiod. Å för att vårt hus börjar bli klart och fint. Å för att vi har så fina vänner och grannar på båda våra bostadsställen.

Under helgen som gick

....Kollade jag in vårt nyöppnade centrum tillsammans med A: med 90 butiker på fem minuters promenadavstånd finns det helt klart en risk för hål i plånboken. Men att få sig ett glas vin när shoppingturen gick mot sitt slut visade sig näst intill omöjligt: Vare sig caféerna eller "Food Court:en" hade rättigheter, krogen invigs senare, sushirestaurangen tog inte kort och bankomaten var stängd. Men skam den som ger sig - åsså fick vi trevligt sällskap av R, mannen och dottern.

...tröttnade jag på Bella Swan, Edward Cullen, Jacob Black å de andra i Twilight-serien. Fyra böcker blev lite väl mycket att sträckläsa. Övergår till Anthony Kiedes "Scar tissue" för lite realism...

... städade och röjde jag i kyl, frys och skafferi för glatta livet, allt för att förbereda familjemetoden. Förresten hade Ni kunnat kalla mig "Bönan" för jag kokade stora vita och kikärtor för glatta livet och lade i frysen. Dessutom gjorde jag en mumsig tomatsås á la Niklas mat: Rostade rotsaker, lök och vitlök i ugnen och mixade med passerade tomater.

...ville jag vara en av Jan Guillous hjärnceller för hur har karln egentligen tänkt de senaste dryga 35 åren?

...skrattade jag gott åt dottern som sjunger "Mamma Mia" för glatta livet medan hon dansar runt som en toka.
...applåderade jag Tv-kanalen Silver som hade den goda smaken att visa "Antonias Värld", en alldeles underbar holländsk film från 1990-talet om ett gäng starka kvinnor och udda personligheter i efterkrigstidens Holland. En sån där film som jag blir alldeles varm inombords av.

...skämdes vi bort av H&N som bjöd på smarrig äppelkaka och god kyckling i nya huset, alltmedan dottern stum av beundran lekte med M&T. Tack! Precis vad som behövdes en höstruskig söndag.

....kände jag mig nöjd över att återigen göra ett besök på gymmet: Tredje gången denna vecka!

...var jag inte så imponerad av lägenhetsvisningen vi var på. Tyvärr....

....hoppades jag på att vår noga planerade logistiska övning inför nästa helg håller. Annars finns det risk för att vi får sova på golvet. Men sämre saker kan ju hända.

...blev jag lika överraskad som vanligt över att klockan inte var vad jag trodde. Dessutom kan jag konstatera att 2-åringer struntar fullständigt i vintertidens positiva inverkan på sömnen. Ingen sovmorgon här inte.

...undrade jag ännu en gång om dotterns färdigstickade kofta med pärlor kommer att vara för liten innan jag kommer mig för att sy ihop alla delarna. Vore inte första gången det händer.

Krokodiler

Under ett par dagars "konferensande" den här veckan slog det mig hur många krokodiler det finns, både i den stora och den lilla världen. Ni vet, de med väldigt stora munnar och pyttesmå öron. En kollega använde det uttrycket på människor som gärna pratar, mycket och hela tiden, helst om sig själva (eller alla andra i SIN närhet), men som lyssnar dåligt och - gud förbjude - sällan visar personen framför dem något intresse, dvs. frågar dem hur de, tycker och känner. En krokodils medmänniskor blir liksom bara publik. Visst, krokodiler är vi nog alla ibland eller vid vissa tillfällen. Men det finns ju de som ALLTID är det (eller så kanske de riktar dessa egenskaper mot vissa särskilda som uppfattar det som att de alltid är krokodiler....). Själv undrar jag om inte de som talar om för Dig vad Du ska göra utan att först säga hej eller aldrig hör av sig annat än för att be om hjälp eller lån - t.om. då utan att fråga hur personen i andra änden/mitt emot har det - oxå är en typ av krokodiler.... Eller ska man kalla dem något annat...? Alligatorer? Eller kanske gamar.....?

Stilla står tiden

Tid. För det mesta tycker jag den rusar förbi utan att jag riktigt "kommer ur kurvan" som en kollegas vän en gång uttryckte det. En bristvara i ett hektiskt liv (fast egentligen är det väl som Eric Gadd sa i en gammal 1980-tals låt: "tid är ingenting man har utan att ta"....). Men då och då kan jag få känslan av att den står helt stilla. Som om ingenting någonsin förändras eller passerar. Den senaste veckan har jag haft två sådana upplevelser: den ena när jag efter låååång tid klev in på gymmet. Där spelar det liksom ingen roll hur länge jag varit frånvarande eller ens vilken tid på dygnet jag tränar. Allt är alltid det samma där, oavsett om träningspasset sker halv sju på morgonen, efter jobbet eller precis innan stängningsdax: ljuset, musiken, doften (eller ska man kanske säga lukten....?), människorna....

.

Den andra var när mannen och jag var på bio i fredagskväll. Eftersom jag inte är något fan av stora biopalats och filmstäder (långtifrån!) valde vi Rigoletto på Kungsgatan. I mina "bioår" tillhörde den de större utan att förlora biografcharmen. Och förutom alla minnen som är förknippade med just den biografen möttes jag nu som då av samma slitna mattor, trappor, gnisslande toalettdörrar, fåtöljer och - hör å häpna - vaktmästare! Otroligt - både hur mitt förträffliga ansiktsminne aldrig sviker, hur oanvändbart det än är, och att han, som såg ut att närma sig pensionsålder redan för tjugofem årsedan, fortfarande jobbar kvar...

.

Vad vi såg? "Flickan som lekte med elden". Inte lika bra som den första. Tyckte t.om. att den var lite seg och att skådespeleriet inte berörde. Men så tycker jag oxå att det är den sämsta boken av de tre....

Slut

Trots den relativt sena - å mycket trevliga - middagen hos J&M med barn igår kväll vaknade familjen aptidigt imorse. Visserligen högst ofrivilligt för mannen som skulle jobba ett par timmar, men för övriga två familjemedlemmar var det bara stört omöjligt att somna om. Trots att vi båda verkligen skulle behövt det. Bara att kliva upp, alltså. Men inget ont som inte har något gott med sig. Har nu plockat upp alla höst- och vinterkläder från källaren och stoppat ner sommarens plagg i sin vinterförvaring. Så nu är sommaren slut på riktigt, liksom. Inte utan att det känns lite deppigt. Men vem vet, kanske sommarkläderna kommer till användning fortare än jag anar. Håller nämligen tummarna för en tripp till solen innan värmen kommer här hemma.....

Scener från en byggarbetsplats