Vinterviken - igen

Efter lördagens snöväder tog sig 17 vuxna och 5 barn gåendes eller cyklandes (ja, vissa åkte nog bil oxå) till Vinterviken för att fira den übertrötte - och nyss hemkomne - mannens födelsedag i solskenet. Lilla Loppan vaknade nämligen redan strax efter sex och började tjata om att ge "pappa presenterna" och "göra pannkakstårta". Så vid halv sju kapitulerade jag och en stund senare väckte vi mannen. Då hade han nog gott och väl sovit fyra timmar!

Sen blev det alltså frukost/fika/lunch på Vinterviken med en hel drös med trevliga människor. Och fram emot kvällskvisten firade vi - både det ena och andra - med champagne och "hemmahammisar" tillsammans med finaste grannarna. Med andra ord en riktigt bra dag.

.

Lördag i Norpan

Även om det inte blev någon tidig simträning för familjen imorse, blev det inte precis någon sovmorgon heller. Mannen hade - med kort varsel och med visst motstånd - tackat ja till ett par timmars jobb i Norrköping. Så dottern och jag fördrev tiden med att äta sushilunch, fika (glass), handla pysselsaker och "provleka" i en av butikerna som erbjöd både klättervägg och fotbollsplan i miniatyr innan det bar iväg på "33-års kalas" och trevlig "pizzamiddag" med mannens släkt.

Och hur mycket dottern än gillar sina sörmländska släktingar var nog Norrköping dagens bästa: för samtidigt som vi var där framförde finalisterna i TV 4:s "The Voice Sverige" sina låtar. Dottern har ju suttit som klistrad framför programmet varje fredag, så en signerad skiva var så klart ett måste. Att hennes hängivenhet mest berodde på Carolas medverkan behövde de ju inte få veta, eller hur.... !?

Ensamma tjejerna

Som bekant är ju familjens tjejer ensamma hemma nu medan mannen befinner sig på två veckors jobbresa. Trist på väldigt många olika sätt. Jobbigt oxå, så klart. Särskilt när han åkte: trots att dottern var så inställd på det veckan innan, är van vid pappas resor och inte tyckte det var särskilt märkvärdigt bröt hon fullständigt ihop när han åkte. Jobbigt för oss alla när hon otröstligt grät i timmar.

Att jobba heltid som småbarnsförälder bygger ju någonstans på att "en hämtar och den andre lämnar". Ensam med hela det ansvaret - och ett jobb som inte kan göras hemifrån - i två veckor hamnar man ofrånkomligt på minusflex. Stressande. Så den här gången bestämde jag mig för att pröva att jobba deltid och förhoppningsvis minska stressmomentet. Alltså kliva rakt in i det som ofta kallas en "kvinnofälla" eftersom det oftast är kvinnor som gör det valet - eller tvingas göra det - och som därför sällan kommer någon vart i sin karriär. Dessutom fattar jag varför det kallas fälla: har man ett jobb där 25% av kakan inte tydligt kan skäras bort blir det lätt 100% jobb på 75% av arbetstiden.

Vore jag annorlunda - och inte den idiot som en del av mina kollegor nu tycker att jag är - skulle jag känna mig trygg i att "ligga minus på flexkontot" under en tid, förvissad om att det kommer tider då mer timmar på jobbet behövs och kan göras. Men jag är inte sån. Jag blir superstressad över det där minustecknet. Så även om ingen gör de återstående procenten av mitt jobb de här veckorna, och jag - på grund av detta - antagligen kommer att slita rumpan av mig veckan innan deadline väljer jag att prova.

Annars är livet som en ensamstående inte så pjåkigt. Kan till och med tycka att det är rätt vilsamt att under en period bara fokusera Lillan, hänga med i hennes rytm och strunta i allt annat. Under en period är det rätt mysigt, men i långa loppet skulle nog ingen av oss må särskilt bra av ett sådant förhållningssätt. Jobbigaste är att det finns så extremt litet utrymme för flexibilitet och egen tid. g att vara "bunden", att det finns extremt lite - för att inte säga noll - utrymme för egen tid.

Men tre träningspass ser det - tro't eller ej - ändå ut att bli den här veckan, tack vara underbara kompisar i området och deras föräldrar. I veckan har en hel drös erbjudit avlastning genom ta med dottern hem efter dagis under mannens frånvaro. Så ikväll ska dottern sova hos en kompis för första gången!! Spännande för både mor och dotter. Om allt går som det ska går tjejerna sedan direkt till ett födelsedagskalas imorgon. Och på söndag förmiddag ska lilltjejen eventuellt på "lekdate" hos ytterligare en kompis. Så plötsligt ser den här ensamstående morsan ut att få en ensam fredagskväll, nästan en hel lördag och en söndagsförmiddag för sig själv. Träna ska jag göra, men sen då: Vad ska morsan göra med all denna tid....?!?

kl. 18:50 - Middag & Mellomys hos grannarna

... men först ett - i schlagersammanhang klassiskt - klädbyte: för Ni trodde väl inte att ungen tänkte gå på middag och kolla in Melodifestivalen i jeans heller...?!? Men så fort det var avklarat blev det burgare å pompa till barnen å en fantastisk texmexchili och gott vin till de vuxna.

kl. 11.03 - Blixtvisit hos mannens Mormor & Morfar

Efter frukosten åkte vi förbi blomsteraffären och sedan vidare till mannens fina mormor som fyllde 80 år. Under vår blixtvisit hann vi både äta mer, fika massor och säga "hej/hej då" till resten av släkten som ramlade in just när vi var på väg därifrån.

Trötta barn - å en ännu tröttare pappa

Förskolan var stängd så mannen tog dottern och en kompis först till Klätterverket, sedan till Andys lekland. Sen blev det lek, bus och pannkaksmiddag till jag - å kompisens pappa - kom hem vid 19-tiden då två tjejer å en pappa kollapsade fortare än fort.

kl. 16:00 - middag hos S&E

Efter en tur på gymmet (jag) och ett cykelpass (först dottern, sen mannen) var det dax för dansskola (dottern). Sen middag hos morfar & E där det bjöds på godaste köttgrytan och sagostund.

Kl. 08:35 - Söndagsfrukost på sängen

Man och dotter överraskade med frukost på sängen. Bättre start på söndagen än så blir det inte!

Kl. 00:07 - "Lights Out"

Tur att det bara var några få metrar hem.

Klockan 20.18 - Andra chansen

Efter en två timmars middagslur (!) för familjen och första simlektionen för dottern (från och med nu har hon och kompisen M privatlektioner med en lärare varje lördag), blev det hämtmat, vin och Melodifestival hos familjen E där småtjejerna enades om att Timoteij (högoddsare - not!) och Youngblood var bäst. De vuxna höll enhälligt på Dynazty (riktig nostalgitripp). Trist att ingen av oss fick rätt. Eller så kanske det var bäst så. För husfridens skull.

Klockan 09.45: Årets första cykeltur

Tidig (trots den sena fredagskvällen) och solig lördagsmorgon i mars: perfekt för årets första cykeltur. Lite osäkert och vingligt i början så klart - det var ju trots allt länge sen å ganska nyligen som Lilla Skrutt lärde sig - men sen bar det iväg, ackompanjerat av ett "Jiiiihuueeee"!

Fredagsmys med bästa S och hennes familj

Efter en riktigt, riktigt lång jobbvecka var det otroligt skönt att få "släppa ner håret". Det blev fredagsmys med god mat, gott vin och mycket trevligt sällskap i form av dotterns f.d. dagiskompis med familj. Och ja, det blev ganska mycket vardagsrumsdans oxå. Åtminstone för de små.

Sol, snö och snowracing - åsså en massa kompisar, så klart

"Lite hosta har väl ingen unge dött av" - än mindre stannat hemma från dagis för. Särskilt inte vår, som har någon form av barnastma (som oftast bara visar sig vid väderomslag - luftfuktigheten - och som hon inte lider ett dugg av) och alltså hostar rätt ofta utan att vara sjuk. Men när hon dessutom har en antydan till takdropp (alltså långt ifrån någon riktig "elva") och båda föräldrarna har en galet fulltecknad vecka framför sig, utbryter viss panik: "vem av oss ska vabba om det skulle visa sig bli nödvändigt...?".

Precis det hände i måndags. Å eftersom "sten, sax, påse" inte kändes som något bra alternativ, blev det ett samtal till farmor. Kunde hon möjligtvis....? Och tack å lov kunde hon det. Hon och faster och kusinerna. Så i måndagskväll kördes hon söderut och under veckan som gick fick hon gosa med dem alla. För egen del har det inte blivit så mycket gos. Bara jobb, faktiskt. Å hur trist det än låter har det varit fantastiskt skönt. Att kunna koncentrera sig på jobbet utan att ta hänsyn till vare sig dagishämtningar eller middagsbestyr. Särskilt i det här läget, med en "deadline" för ögonen. Jag har jobbat tills jag KÄNT mig färdig. Kört ett träningspass och sedan jobbat ett par timmar till. Vardagslyx för småbarnsföräldrar!

Men det är klart att jag saknat henne. Så det har varit extra mysigt att få hänga hon och jag hela helgen medan mannen jobbat. I fredags var han visserligen hemma efter att ha hämtat dottern. Då hade vi en liten dagiskompis här på fredagsmys (tacos och glass och popcorn och film). Men sen har vi varit solo, hon och jag. Eller ja... Under våra timmar i pulkabacken träffade vi flera av hennes kompisar. Och vi åt lunch och middag med mina finaste, hon har lekte hos grannarna som sedan kommit över på ett glas vin. Och idag träffade vi andra kompisar i pulkabacken och hon har varit på 5-årskalas. Men i alla fall. Mysigt har det varit.

Ps. Tack alla Ni för hjälpen med Lillskrutt under veckan - jag är SÅ tacksam!

Sol, snö och pulka-/skidåkning: - håll med om att det kräver apelsiner...? Att stå med iskalla och apelsinkladdiga fingrar i en pulkabacke i solsken för mig alltid tillbaka till min barndomsvintrar. Det och att med rosiga kinder och svettig panna sedan tillbringa resten av dagen i understället/långkalsongerna, fika och spela spel.

Precis så har vi haft det idag, dottern och jag, efter en förmiddag på gymmet (dottern på barnpassningen medan mor stod på löpbandet) och terminens första dansskolelektion. En bra dag.

Äntligen snö, äntligen vinter!

Något motsägelsefullt med tanke på mitt senaste inlägg, det medges, men visst är det fantastiskt härligt att snön äntligen kom! Och att det äntligen gick att vara utomhus en längre stund.

Vi har varit totalt urusla på att vara ute med vår kråka den här vintern och jullovet. Det har liksom inte varit så roligt: ingen snö att åka pulka på, inte tillräckligt kallt för att det ska ha varit skridskois på vår sjö, men för halt för att cykla och för kallt för att gräva i sandlådan. Bara trist. Men idag, efter att hela familjen kört ett träningspass på gymmet, tog vi Snowracern med oss ut i parken där det vimlade av ungar och föräldrar som körde för fullt i backen. Massor av kompisar och härliga skratt för både stora och små. Drygt två timmar senare fick vi sällskap in av några små vänner med lika rosiga kinder som vi. Då byggdes det kojor, fikades och målades istället. Ett bra slut på en härlig helg som förövrigt bestått av trevlig fredagsmiddag (å mycket 80-tals nostalgi) hos dotterns kompis M och hennes föräldrar samt barnkalas hos dotterns bästa kompis i lördags.

Långkokssöndag

En söndag med sovmorgon och långfrukost, bullbak i ugnen och långkok på spisen, honungsvatten och te, ett par avsnitt av "West Wing" på DVD:n och "Tour de Ski" på TV - åsså ett trevligt fikabesök som stannade på middag. Med andra ord, en perfekt söndag.

Prinsessdagar

Eftersom mannen var på årets första jobbresa under Trettonhelgen behövde vi piggas upp lite, dottern och jag. Så i torsdags bestämde vi oss för att ha lite "julgransplundring" tillsammans med några av dotterns dagiskompisar. Närmare bestämt tre stycken....

Så det var fyra små loppor som följde med hem efter dagis och som i full prinsessmundering lekte, pysslade, dansade disco runt granen, åt tacos och plundrade granen på skumtomtar, mariannekarameller och godisremmar. Efter tre timmar hämtades kompisarna (under vilda protester) och jag trodde dottern skulle slockna bums. Men hon höll ut till nära nog 21. Å andra sidan vaknade ungen kvart över tio imorse....!

Å då var det dags för nästa "prinsessäventyr": Disney on Ice i Globen som i år hade temat "prinsessor och hjältar". Tillsammans med bästa S fikades det (nästan direkt på frukosten som intogs klockan halv elva!!) innan dottern fick se Ariel, Rapunzel, Snövit, Askungen, Törnrosa, Jasmine och Tiana - behöver jag säga att dottern var nöjd?

Mitt stora nöje var så klart att få vara med om dotterns äventyr, att få uppleva alltifrån att få se Globen på nära håll (från både utsidan och insidan) till den eldsprutande draken och fyrverkerierna på slutet. Och jag var så klart imponerad över konståkningen. Men ska jag vara lite kritisk saknade jag Disneys kanske mest självständiga prinsessa Mulan (å andra sidan är hon väl kanske inte riktigt någon prinsessa...).

...Åsså kunde jag inte låta bli att "matematisera" och fundera. Hur mycket omsätter en sån här grej egentligen? Jag menar, Globen rymmer i runda slängar sextontusen personer, det var nästan fullt på "vår föreställning" som var dagens andra (totalt "spelar de" i Globen i fyra dagar innan de åker vidare till Göteborg, Malmö och andra ställen) och biljetterna för dottern och mig gick på 485 spänn. Hm... Dessutom fikade vi alltså innan och köpte en liten förpackning popcorn för 40 spänn (med prinsessmotiv, så klart). För dem som valde tillhörande dricka (med prinsessmotiv och sannolikt alla färgtillsatser som finns) var det 60-120 spänn som gällde. Där fanns också sockervadd (i regnbågens alla färger) med prinsesskronor för 80 bagis, ljusskimrande snurrande saker för lika mycket, möjlighet att fotograferas i prinsessram för ca 110 spänn och en hel uppsättning av kläder, dockor och mjukisdjur. Galet! Konstaterar att jag är så tacksam för att dottern - utan att ens nämna alternativen - nöjde sig med popcornen, en alldeles ordinär liten festis och mina medhavda äpplen och nötter. Men annars är det väl som S's mamma sa: man får göra sånt här tillräckligt sällan för att kunna gå "all in" när man väl gör det....

Nytt år, nya möjligheter - och ett alldeles underbart slut på det förra

Så var julen över för i år och ett nytt år har tagit sin början. För en julälskare (får man överhuvudtaget säga att man gillar nuförtiden när det känn som om alla "ska" vara trött på julbord, hata att köpa julklappar och umgås med släkt och vänner...?) känns det som vanligt både lite sorgligt och alldeles fantastiskt.

Vi har firat jul med kraft. Umgåtts med familj och vänner, spridit ut mat och klappar över flera dagar. Under tio dagar har vi haft sex middagar med gäster, själva blivit bjudna på en, haft lunchsällskap fem gånger och många fikastunder med vänner. Som om vi liksom tagit igen höstens alla sociala tillfällen på en enda gång. Med andra ord har jag oxå fått ägna tid åt ett stort intresse - matlagning - och kunnat uppdatera matbloggen med mängder av nytt (toppen blev vår härliga nyårsmiddag med de bästa och en unge som vid tolvslaget, gick i spinn över att få gå ut mitt i natten och med rosiga vinterkinder njuta av alla fyrverkerierna som fyllde vår himmel oavbrutet i nära nog 40 minuter - vad gjorde det då att hon inte gillade "skumpan" och var iskall om fingrarna? Hon höll ut till en bit efter 01-snåret då hon och kompisarna kraschade i vår säng)


Men vi har vilat oxå. Långa frukostar i sängen med film fram till tolvsnåret och strosat runt i pyjamasen längre än så. Spelat spel och pysslat. Bara varit. Så även om 2011 gav en liten bitter smak i munnen alldeles i slutet, känner jag mig... kanske inte helt utvilad, men full av tillförsikt. Jag tror att 2012 blir ett bra år, trots allt.

Ding dong merrily on high

Äntligen börjar julkänslan infinna sig så smått! Förutom att vi i helgen umgåtts med en massa trevliga människor, druckit glögg och fixat en del julbestyr, såg fina svägerskan och jag Dickens "A Christmas Carol" på Maxim i lördags. Även om det var länge sedan nu tror jag det är femte gången jag ser pjäsen med the English Theatre Company. En härlig tradition som snabbt får mig i julstämning. Innan föreställningen tog vi dessutom en "julkryddad" café latte och på väg till teatern övergick regnet i snöfall - som på beställning!

Sista helgen innan jul innebär också en del klappar. Av mormor på lunchbesök fick dottern sin allra första: kläder till den älskade dockan och en elektrisk tandborste med Disney's prinsessor på! Mycket, mycket uppskattat. Och när eftermiddagen övergick ikväll kom fina familjen S på glögg och middag med en liten klapp till mannen och mig: vackra handdukar från Himla. Så vad gjorde det då att vi inte hade hunnit fixa granen som vi tänkt? Det blev ju härlig julstämning i allafall!

Trött, tröttare, tröttast.... Del II

Det har det varit jobb för hela slanten ett tag nu. För lite träning och alldeles för lite sömn (å mat, för den delen). Och så ser det ut ett tag till. Arbetsbelastningen är hög, men faktiskt inte för hög. Visst är det rörigt och visst spretar mina uppgifter åt alla olika håll, vilket ibland känns jobbigt, men alla uppgifterna känns både relevanta och roliga. Med undantag för en...

Att "släppa sargen och komma in i matchen", alltså kliva ur sin bekvämlighetszon och utmana sig själv, är inte precis det bästa "kontrollfreaks" vet. Ändå är det ju precis det vi människor måste göra för att utvecklas, i det stora och i det lilla. För min del handlar det om att våga lita på min egen förmåga, att hitta "good enough"-nivån och inte överprestera. Svårt. Men om jag lyckas med det blir också stressen och pressen mindre - eftersom jag är min egen värsta fiende när det gäller.

Men något tycks jag ändå ha lärt mig under åren. Jag tänker till exempel inte ha dåligt samvete för att jag inte jobbar varje kväll eller för att jag tänker på annat. Jag har också blivit bättre på att säga nej för att skapa rum för återhämtning. Inte bra, men bättre.

Dessutom är jag ibland väldigt glad för min oförmåga att säga nej. I lördags, till exempel. När dotterns nyaste kusin skulle döpas ca tolv mil härifrån, mannen hade bilen på jobb hela helgen och tanken på taxi till hyrbilsstället och ensam körning med dottern i halkan inte var särskilt lockande. Men fem minuter efter att vi anlänt till kyrkan där dopet skulle hållas och tonerna av Felix Mendelssohns bröllopsmarsch till alla församlades stora förvåning fyllde rummet, är jag SÅ väldigt glad för att jag inte sa nej, för att vi inte stannade hemma utan fick vara med om allt det fina.