Ännu en aktivitetshelg

Även denna helg gick i träningens tecken. Mannen sprang Stockholm maraton, under förskräckliga omständigheter, men eftersom han inte sprang för sin egen skull hade han massor av kraft kvar i mål och familjen slapp stå vid sidan om och frysa (inledningsvis var min plan att springa en runda på morgonen innan mannen drog iväg, men frågan "varför då?" dök upp i skallen så fort jag drog upp gardinerna. Antar att dryga fem tusen som aldrig kom till start slagits av samma tanke....).

Samtidigt som mannen skuttade runt (nåja, men oförskämt pigg var han enligt vittnesuppgifter - t.om. på Västerbrons andra varv där antalet sekundmetrar tycktes tvåsiffriga) på Stockholms gator med en klient, hade dottern dansuppvisning. Sedan simskola och jag passade på att göra ett gäng längder i bassängen, jag med (den vanliga bassängen, märk väl - även om de som känner mig har fog för att anta att det var barnbassängen jag menade).

Efter ett trevligt restaurangbesök med vänner (tillika grannar) på områdets sprillans nya blev det lite sömn innan det var dax för dottern att springa i mål på Stockholms stadion, hon med. Vädret var - tack å lov - något bättre, men någon efterföljande picknick blev det inte tal om (däremot firades det med tårta på ett fik tillsammans med några av de ca tio ungar från grannskapet som sprang). Härlig stämning, trots duggregnet som föll. Mycket tack vare att Minimaran ÄR ett fantastiskt arrangemang. Även om de minsta bara springer 1170 meter är det precis samma grej som för den vanliga maran: det är nummerlappar, vätskekontroller, särskilda tröjor för för alla löparna, uppvärmning med SATS, storbildsskärm, medalj och "goodiebag" i mål.

Det enda som provocerar mig (å det mildaste) är att man väljer att sära på pojkar och flickor. Redan i de yngsta klasserna. Trots att det inte är någon tävling i den bemärkelsen, ingen tidtagning. Först startade alla flickorna (tre startgrupper med fem minuters mellanrum i åldern 5-6 år). Sen tio minuters uppehåll. Därefter tre pojkgrupper i åldern 5-6 år. VARFÖR DÅ? Särskilt som det i dotterns "kompisgäng" av smålöpare fanns både tjejer och killar. Nu fick de inte springa tillsammans. Varför inte ha sex startgrupper i åldern 5-6 år - PUNKT. Det är ju ingen skillnad mellan könen, i alla fall inte i den här åldern, som dessutom umgås mer utifrån årsgångar än kön (åtminstone på vår förskola). Och om ambitionen är att  - baserat på antagandet om att det FINNS en skillnad - hålla ihop startgrupperna, misslyckas man kopiöst även i nuläget: några springer långsamt, några snabbt, några med sina föräldrar, andra själva..... Startgrupperna mixas iallafall inne på Stadion och då är det mer sympatiskt att hålla sig till ålder, inte kön. Eller....?

i träningens tecken

Den senaste tiden har gått i träningens tecken. Anmälde mig ju till Milspåret för ett bra tag sedan och insåg för typ tre veckor sedan att jag knappt varit ute och sprungit något alls, men lyckades få in tiotalet pass, varav fyra intervallpass på gymmets band. Så trist, så trist - men absolut nödvändigt. Förra söndagen vaknade dessutom dottern tidigt och ville ut och löpträna: hon ska ju springa Minimaran i år och är väldigt laddad. Så det blev en 1100 meter lång morgontur i solskenet längs kajen (hörde jag något om att ungar gör som föräldrarna gör, inte som de säger....?) medan jag sprang brevid och försökte få henne att INTE springa i 190 knyck i 60 meter för att sedan tröttna och lägga av.

I onsdags var det hennes tur att peppa mig när jag sprang mitt livs tredje mil (förra året sprang jag bergspasset i Portugal och Milspåret, däremellan har jag som mest sprungit 7 km åt gången). Och det gick hur bra som helst - även om det retar mig att jag inte uppnådde mitt mål. Särskilt som jag hade massor av ork och kraft kvar när jag gick i mål. Måste med andra ord lära mig att disponera krafterna bättre. Fast även om det inte gick precis som jag ville var det härligt att känna att jag faktiskt sprang en mil utan att bli särskilt trött. Och det gav mersmak. Så tankar finns på både ett och två lopp till i sommar/tidig höst. Vi får se.
Och i helgen var vi på träningskonvent. Medan mannen jobbade på konventet sprang dottern och jag tillsammans, spelade fotboll på gräsmattan, promenerade, badade i äventyrsbadet (varje dag i fyra dagar!) och käkade glass i solen. Och även om det blev färre träningspass än jag önskat, blev det fler än jag vågat hoppas på - å bara att vistas i samma lokaler som några av landets främsta instruktörer och fem hundra träningstokiga människor är otroligt inspirerande. Och lite läskigt. Kan ibland få lite  "frireligiösa vibbar" i såna här sammanhang. Ni vet, den där "jag-har-sett-ljuset-å-nu-måste-jag-övertyga-alla-andra-blicken". En slags inbördes och outtalad tävlan om att vara så positiv ocöverslätande när det gäller ens egna tillkortakommanden att det nästan blir larvigt (ni vet, medkännande och instämmande röster som säger att "man ska göra som man vill och känner för" samtidigt som blicken och kroppsspråket signalerar att de inte alls förstår och tycks anse att jag visst borde hnna med ett tiotal pass i veckan ) och jag får lust att sätta i mig en stor familjepizza på pin tji!
Fast på det stora hela var det väldigt få ögonblick jag kände så, det ska erkännas. Det var väldigt avslappnat och flera av de stora träningsprofilerna drack både en och fyra glas till maten och åt litervis med glass efter. Alla var långt ifrån vältränade och väldeffade, vilket var trösterikt. Och mest av allt blev jag sugen. Sugen på att träna mer. Sugen på att haka på nästa år oxå och köra massor av danspass, yoga, spinning för insprierande instruktörer och bli så där frireligiöst "star struck". Så det så. 

Arbetsläger är toppen!

Vi har förmånen att ha en en hel hoper övernaturligt snälla människor i vår familj och vår omgivning. Så till den milda grad att de inte har något emot att slita häcken av sig under en hel helg. Ja, faktiskt är det DE som är de värsta slavdrivarna. I helgen som gick packade åtta vuxna och en liten sina väskor, drog till vårt landställe där det drogs el, lades golv, isolerades, spikades panel, storstädades, klipptes och krattades gräs, spikades takpapp på lekstugan, lagades en massa mat och bakades bullar och kakor. Alltihop med en sällan skådad fart (på en helg blev vi klara med i stort sett allt vi föresatt oss att få klart under det här året!) och allt samtidigt som alla gjorde sitt yttersta för att skämma bort den lilla som var med med pyssel, bus, utflykter och glass. Fantastiskt! Och dessutom vill jag påstå att vi hade väldans trevligt medan vi höll på. Jag kan inte annat än att säga TACK!!

Finaste söndagstjejerna

Finaste söndagstjejerna på besök - till stor överraskning för en av dem som nästan gick i spinn av glädjefnatt!

Stickad Debbie Bliss-linne

Jag tror ärligt talat att jag tappat räkningen på hur många såna här Debbie Bliss- linnen jag stickat under åren. Är ett stort fan av garnet Baby Cashmerino och modellen är enkel, snygg och funkar till både smått och lite större. Nu senast blev det en 3-årspresent till en av dotterns kusiner - tillsammans med ett par vackra marockanska tofflor.

Ibland är vardagen ett enda långt logistiskt pussel med kvällsjobb, föräldramöten och annat som ska klaras av. Och märkligt nog så går det oftast ihop - med en hel del hjälp, förstås.

Inför kvällens föräldramöte och mannens sena kundbesök skulle dottern få spendera 40 minuter "in between" hos finaste grannarna. Vid halv tre ringde en dagiskompismamma: de hade ockås löst "barnvakteriet" för mötet, men insåg plötsligt att det var en timme som var olöst. Kunde jag möjligtvis....? Så jag fick två tjejer med mig hem på mellis innan dottern pep in till grannarna, kompisen vidare till sina barnvakter, medan jag själv och kompisens mamma sammanstrålade på mötet. Alla glada och nöjda!

Vinterviken - igen

Efter lördagens snöväder tog sig 17 vuxna och 5 barn gåendes eller cyklandes (ja, vissa åkte nog bil oxå) till Vinterviken för att fira den übertrötte - och nyss hemkomne - mannens födelsedag i solskenet. Lilla Loppan vaknade nämligen redan strax efter sex och började tjata om att ge "pappa presenterna" och "göra pannkakstårta". Så vid halv sju kapitulerade jag och en stund senare väckte vi mannen. Då hade han nog gott och väl sovit fyra timmar!

Sen blev det alltså frukost/fika/lunch på Vinterviken med en hel drös med trevliga människor. Och fram emot kvällskvisten firade vi - både det ena och andra - med champagne och "hemmahammisar" tillsammans med finaste grannarna. Med andra ord en riktigt bra dag.

.