Nu är 100-gränsen sprängd

Efter att återigen ha vinkat av mannen som lämnade oss för ännu en veckas träningsläger/jobb tog dottern och jag oss till centrum för en riktig shoppingtur: Ett par "klädincidenter" på dagis i veckan fick oss att inse att ungen växer så det knakar och att garderoben börjar bli skral. Och medan vi handlade tröjor, byxor, leggings slog det mig att det inte längre är någon bebis vi har. för första gången köptes kläder i storlekar över hundra (strlk 104 för att vara exakt). Snacka om "wake-up-call"!
.
Och något av en högt ljudande väckarklocka var oxå affärernas utbud av kläder för 3-åringar. För att handla vettiga kläder till dottern är inte längre en fråga om unisexfärger och spetsar/blommor/glitters varande eller icke varande. Nej, nu är det även en fråga om att hålla tjejerna "på mattan". Okej, jag överdriver. Men hur kommer det sig annars att byxor för tjejer (i vilken färg det nu än vara månde) är mycket smalar/tightare än motsvarande storlekar på pojkavdelningen? Kan bara tolka det som att pojkkläderna designas för rörelse och lek medan tjejernas kläder är gjorda för att vara söta/snygga/modemedvetna i. Och då handlar det ju om något värre - mycket värre - än att alla flickkläder är rosa (vilket jag ju redan har förlikat mig med). Störande. Riktigt störande. Så efter en stunds letande blev ett par jeanshorts på Lindex "pojkavdelning" (vad som hände med Lindex stolta unisex-kollektion och tänk vete gudarna....) innan vi gick över till pålitliga Polarn o Pyret (dottern ÄLSKAR PoP och vill alltid gå in där - visserligen mest tack vare tågbanorna de har i alla sina butiker, men ändå....) innan vi tog en fika.
.