I lördagens DN (den 24 januari 2009) skrev Jenny Calén en insändare där hon frågade sig varför många föräldrar har ett så komplicerat förhållande till färgen rosa (har febrilt försökt hitta artikeln på nätet, men DN:s sökverktyg SUGER verkligen). Att förvägra döttrar att bära rosa innebär inte automatiskt att risken för att flickebarnen ska växa upp till viljelösa våp minimeras. Jämställdheten är färglös och handlar om förhållningssätt och attityd, att se till inre kvaliteter och inte vilseledas av skal och fasader och inte falla in i "vägra rosa"-trenden, menar Calén.Och jag instämmer. Verkligen. Även om jag vid första anblick - och säkert enligt många familjemedlemmar - tillhör "pink-bashing"-klubben. Men jag har inget emot rosa. Tvärtom. Jag älskar rosa. För mig handlar det snarare om att alla barnkläder som är rosa inte bara är pastelligt rosa (säger som i Sex and the City: HOT PINK! I need HOT PINK!) : - de har oxå volanger, blommor, hjärtan, blingbling OCH spets. Det blir bara FÖR mycket (på samma sätt som stora blaffiga Disney figurer blir för mycket enligt mig).
Men sen undar jag om Jenny Calén inte går i sin egen fälla. För i slutet av artikeln skriver hon att hennes stolthet inte känner några gränser när hon betraktar sin 8-årige son som känner sig fin i rosa julklappsskjortan. Då förknippar ju även hon en färg med kön och gör en poäng av det. Å andra sidan kan man argumentera för att hon neutraliserar det hela (min mans åsikt) genom att oxå säga sig vara stolt över sin 6-åriga dotter som i sitt rosamålade rum leker att en rosaklädd Barbie är en snyg och intelligent genusforskare som räddar Ken från att falla nedför ett stup.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar