När presenterna inte är huvudsaken..

Att vår dotter älskar sociala sammanhang är känt. Så att födelsedagskalaset i söndags skulle bli en enda stor lyckodag var ingen högoddsare precis. Men att presenterna skulle vara av underordnad betydelse....? För även om hon ägnade hela förra veckan åt att prata om presenter hit och paket dit hittade vi flera oöppnade paket i hennes rum på kvällen när alla småkompisarna gått hem.
.
Å ena sidan kan jag tycka att det är rätt sympatiskt. Att även om det är viktigt att få ett paket spelar innehållet mindre roll (det skulle kunna ligga en gammal skosula i det - hon skulle förmodligen bli glad i allafall!), det är kompisarna (eller släkten) som är grejej. Att hon hellre umgås med gästerna (för det gjorde hon verkligen) än fokuserar på prylarna. Men å andra sidan är det ju lite tråkigt för den som ger presenten att inte få vara med vid öppnandet (särskilt som de här ungarna nästan alltid blir lika glada av att se vad någon annan får i paketet). Att de inte uppmärksammas för sin gåva när de lagt ner omsorg på pakeinslagning och medföljande födelsedagskort (för det hade de verkligen). Förresten gäller det inte bara "småfolk": jag tycker också det är urtrist att köpa present - eller "vara med på present" - till någon utan att få ett tack tillbaka - på direkten eller senare (jo, det har hänt).

Så frågan är hur man förhåller sig till det. Småfolksdilemmat, alltså (i det "vuxna" fallen löser det sig väl egentligen av sig självt: benägenheten att köpa presenter till människor som ignorerar ens gåva - eller helt enkelt är otacksamma - blir ju inte särskilt stor nästa gång det beger sig....). Balansgången mellan att bry sig tillräckligt om gåvorna och ändå fokusera mer på människorna bakom är svår för 4-åringar - och för vuxna ibland.