Häromdagen hände det igen. Några nya bekantskaper höjde kraftigt på ögonbrynen då de fick höra att jag fyllt 40 år. Va'?! Är det möjligt? Och även om jag låtsas förnärmad när min (yngre) man retar mig för "att ha blivit gammal" stör det mig faktiskt inte det minsta att nu vara "40-plussare". Snarare tvärtom. För jag tänker precis som Katerina Janousch som citeras nedan (Femina, feb-11). Jag vill inte vara "20-plussare" igen.
När jag var 25 önskar jag att jag förstått och vetat att det inte var så bråttom med att bli vuxen. Att man inte behöver låtsas vara vuxen. Vad tjänar veckoinköp, matlådor och tvättstuga till om man gör det för att man TROR att det är så det är att ha ett förhållande? Att det är så det ska vara? Jag hade velat veta att jag inte nödvändigtvis behövde stå fast vid de val jag gjorde när jag var 20-25 år, att valen liksom inte gällde "för resten av livet". Jag önskar att jag ägnat mer tid åt att vara 25, inte 55. Jag hade oxå velat veta att livet vid 25 inte varar (eller väldigt sällan i alla fall) livet ut (tack å lov!), att det viktigare att "leva relationerna" än att spegla sig i dem och att ALLT blir sååå mycket bättre efter 30 - man blir t.om. både yngre snyggare som trettioplussare än som tjugo dito! För att inte tala om hur det är att vara 40.....!
Vad önskar Du att Du vetat när Du var 25?
Ps. Förresten får jag fortfarande visa legitimation på Systembolaget ca 75 procent av gångerna jag är där.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar