Efter två veckors tjänsteresa kom han äntligen hem, mannen. Två veckor är lång tid, i längsta laget för alla familjens medlemmar. Det har längtats mycket....Precis som tidigare gör mina veckor som ensamstående föräldrar att jag känner mig ödmjuk och full av respekt för alla Er som har det så här jämt och på riktigt. Men jag går också stärkt ur varje sån har period, förvissad om att jag faktiskt skulle klara mig och dottern om något - må Gud förbjuda - skulle hända. För vanans makt är stor. Att vara van och lita på att vi är två som sköter logistik, busar, tjatar, skrattar, uppfostrar, tar hand om.... Jag tror att det är själva omställningen som är det svåra. Första veckan var exempelvis avsevärt jobbigare än den andra då vi blivit lite varma i kläderna, hittat våra egna rutiner (även om vi oxå var galet trötta på varandra....!).
Men det har också funkat för att jag gått tidigt från jobbet och därmed kunnat "ligga steget före" för att undvika situationer där vi exempelvis båda är dagis-/jobbtrötta och har lågt blodsocker när vi står i affären och undrar "vad 17 vi ska äta till middag" (i gengäld har det gett mig mer än tio härliga minustimmar på flexkontot och en stress över när 17 jag ska kunna jobba in dem.... Mer stress för mig, men mindre för dottern alltså). Vi har också haft dagiskompisar med oss hem ett par gånger (två - eller tre - ungar har många gånger varit lättare - särskilt för skavsåren i mina öron!), en dag följde dottern med en kompis hem och på helgerna har vi försökt göra roliga saker (bio, fika, promenader, parklek, tjejmiddag, kusiner på fredagsmys etc.). Åsså har vi underbara grannar som gett oss mat och bus flera kvällar. En riktigt livlina. De och andras fina erbjudanden om avlastning har underlättat mycket. Bara vetskapen om att det funnits en möjlighet till andrum har gjort mig lättare till mods. Tack!
Fast det har ändå tagit på krafterna. Tillsammans med mörkare tider, stress över att klara jobb och pluggandet känner jag mig nu galet trött. Så med mannen tebax på svensk mark såg jag fram emot lite välbehövlig vardagsvila. Men att komma hem var inte precis någon schlager (titeln på en bok av Per Hagman) för vare sig mig eller mannen, trots presenter (nytt mjukisdjur, cool väska och en fin snäcka till dottern, god whisky, parfym och en vacker sjal till mig) och att vi äntligen kunde kramas och "familjepussas". För lite skulle pappa allt straffas, tyckte dottern och någon riktig avlastning har det ännu inte blivit för min del. För det mesta kräver dottern fortfarande min närvaro och "mitt görande" (klä av, på, duscha, toaletten, trösta, prata, leka, äta.....). Häromdagen satte hon själv ord på det (imponerande för en 3-åring): Pappa försökte natta, länge och väl. Efter en lång stunds gråtande efter mig - trots pappas närvaro och sagoläsning - kom hon arg och ledsen ut till mig i soffan (med en frustrerad pappa i hasorna), satte sig och deklarerade surt att hon "inte ville sova med pappa", trots att han gärna ville mysa med henne, för "man FÅR faktiskt inte sova med mig om man har varit i Portugal två gånger"! Jojo. Ord och inga visor. Frågan är bara vem som egentligen drabbas av bestraffningen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar