Måste man älska pannkakor...?

Okej, jag vet att jag tillhör en minoritet när det gäller smak. Att jag inte tycker om choklad måste så gott som hela världen oja sig och förfasa sig över så fort det kommer på tal. Inte konstigt att jag därför inte nämner att jag heller inte är så förtjust i pannkakor.... Visst, en eller ett par till dessert (thailändska kokospannkakor med glass - mums!), crêpes gillar jag och jag äter gärna några stycket till frukost. Men pannkakor till middag...?

När jag var liten gjorde mormor alltid Ängamat (redd grönsakssoppa) när det vankades plättar och jag åt alltid mer soppa än plättar. Om man inte räknar de kalla plättarna med smör på (min mormor hade smör på allt som var kallt: färsk potatis, rädisor, kokta rödbetor....) som nog slank ner som nattamat under tonåren. Och som vuxen fortsätter jag att hellre äta ärtsoppa än pannkakor på lunchrestaurangernas torsdagar. Men frågan är om kan vidhålla detta som småbarnsförälder, till på köpet till en unge som faktiskt har börjat gilla pannkakor på sistone....? En av de sista dagarna på landet blev det faktiskt pannkakor till lunch: Kylskåpet gapade tomt så när som på fyra liter mjölk som blev över i vännernas kylskåp när de åkte hem från landet. Jag blandade grahamsmjöl i smeten och serverade med keso och färska blåbär - å plötsligt var det riktigt, riktigt gott! Inte alls så där sött pannkakor annars blir. Och de "kakor" som blev över blir perfekt utflyktsmat att ta med till stranden dagen därpå. Så idag blev det en repris - fast med frysta bär och lite, lite vaniljsocker i keson.

Jag använde 1 dl grahamsmjöl, 2 dl vetemjöl, 3 ägg, 6 dl mjölk, 0,5 tsk salt och ca 50 g smält smör, men det händer att jag kör bara vetemjöl (2 ½ dl) och blandar i lite krossade linfrön. Eller så kör jag bara med dinkelmjöl. Och under vinterhalvåret kör jag frysta bär som jag ibland blandar med lite honung.