Att komma hem...

Att komma hem var faktiskt inte så farligt ändå. Visst är jag redan avsevärt tröttare, trots att jag inte börjar jobba förrän i morgon. Men när mannen och jag jämförde almanackor konstaterade vi att varje dag, kväll och hela helgen den här veckan och halva nästa är uppbokad kan man liksom inte bli så mycket annat, även om det är idel trevliga saker....

Men vissa saker gjorde det ändå enklare. Som att vårt hem var skinande och blänkande rent, alla blommor var vid liv, det låg en present till dottern på bordet och i parken igår träffade dottern flera dagiskompisar och de fullkomligt hoppade av lycka över att äntligen få träffa varandra. Å eftersom mannen var på fest igår kväll blev det dessutom ett kärt återseende på kinarestaurangen i kvarteret där vi hämtade mat som vi "bus-åt" framför TV:n. Och idag började dottern på sin danskurs, samma som bästisen S: Två små Duracell-kaniner som inte kunde få nog av varandra och som dessutom var höga av att få dansa och skutta till musiken. Senare på eftermiddagen bjöd grannarna på en fika som sedan blev gemensam söndagsmiddag hos oss. Så med ett fall med smolk i bägaren och känslosvall som undantag har det varit en supermysig helg och en toppenfin avslutning på semestern.

Men apropå att våra blommor var vid liv när vi kom hem: Efter middagen blev det plötsligt väldigt tyst på smågrynen, vårt och grannens stora. När vi klev ut på balkongen där de lekte förstod vi varför: varenda blomma i lådan var urgrävd, plockad och nedslängd på gården....! Personligen hade jag svårt att bli arg, även om det så klart var en långt ifrån okej grej att göra: Blommorna var en billig sort som köptes med tanke på att de sannolikt inte skulle överleva vår långa sommarbortavaro. Så grannarnas skuldtyngda erbjudanden om att ersätta dem viftades bort: de hade ju roligt! Och när ungarna fått sopa upp alla blommorna på gården och vi talat ett par allvarliga ord med dem på tu man hand bestämde vi oss för att glömma alltihopa.