Vi är ensamma i stan, mannen och jag. Dottern är hos farmor hela veckan och - jag vågar knappt säga det, men - det känns nästan som semester fast vi jobbar båda två (har kanske något att göra med att det är kavlugnt på jobbet och nedräkningen till nästa semester började redan vid morgonkaffet i måndags....). Vi har oxå haft högtflygande planer på allt vi skulle "passa på att göra" på tu man hand. Hittills har det blivit en del utemiddagar, en del ärenden - och träning! Är man gift med en PT är det ju rätt trist att man inte kan dra nytta av hans kunskaper. Idag blev det en löprunda med teknikträning. Skitjobbigt. Nyttigt, men skitjobbigt. Fast jag känner mig sjukt stolt över mig själv, över att jag nu äntligen kommit igång med träningen på allvar (fjärde veckan med tre träningspass per vecka). Oftast har det inneburit att jag stuckit ut och kutat vid 6-tiden på mornarna, innan frukost och cykelturen till jobbet. Och visst får man väl extrapoäng för tidiga träningspass.....? Så jag borstar bort Luther och ger mig själv en stor klapp på axeln: Well done, Pricken, welll done!
Ps. Jag har fått en ny leksak oxå: en fotcensor som mäter hastighet och distans och "kommunicerar" med min pulsklocka. Så nu kunde jag konstatera att jag hade rätt om hur lång min löprunda är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar