Jag har ju tidigare ondgjort mig över min egen dumhet. Ångrat allt jag gjort mig av med längs livets väg. Högst motvilligt - eller rättare sagt, i ett slags försök att vara något annat än den hamster jag faktiskt är. Men jag inser oxå att det kunde varit värre. Mycket värre.
Vi tog med oss ett gäng flyttlådor från svärföräldrarnas vind till landet förra helgen. Saker jag länge sparat ifall, om, kanske, eventuellt jag någon gång skulle få ett eget hus på landet. Vad som var i lådorna hade jag för länge sedan glömt, men de visade sig innehålla minnen och vackra ting från en hel livstid. Ja, mer egentligen. För inlindat i gulnat tidningspapper hittade jag inte bara skatter från mitt livs alla faser (porslinsrosen jag fick av min mormor när jag fyllde sju, pajformen min mamma alltid använde till blåbärspaj, min finaste dockskåpsmöbel, mammas brudkrona, den lutaspelande porslinsherren som stod i finskåpet när jag var liten, den blåa damen från min barndoms somrar ett par hus härifrån, dopskedar och de silverskedar min mammas moster alltid gav mig till födelsedagarna), där fanns också saker som min mamma och min mormor gjort, haft eller fått (den vackra porslinspojken som hade sin plats på min mormors nattygsbord, en gammal kofta som fortfarande luktade mormor, det halvfärdiga överkastet hon började göra de sista åren, hennes handmålade desserttallrikar, de målade porträtten av hennes föräldrar och vardagsbesticken från huset på landet). Dessutom hittade jag högar med vacker linne och handvävda kökshanddukar – alla försedda med handbroderade monogram – hardangersydda dukar, virkade överkast och broderade kuddar. Underbara ting, alltsammans. Ibland är jag så glad för att jag är en hamster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar