Om att komma undan med blotta förskräckelsen

Jag tror jag var sju år när jag hade migrän första gången. Då fick jag höra att det var "barnmigrän" och att det skulle "växa bort". Kanske var det så. Kanske är den migrän jag lidit av som ung vuxen/vuxen något annat. Förutom migrän har jag oxå haft "vanlig huvudvärk". Svår sådan. Rätt ofta faktiskt, särskilt under gymnasieåren. Skitjobbigt det oxå, även om det inte innefattar synrubbningar och kräkande. För att lindra och fungera åt jag då mängder med värktabletter, inte sällan "i förebyggande syfte". Ibland så mycket som 8-10 tabletter om dagen. Och med tiden tycktes det gå åt fler och fler tabletter för att uppnå samma effekt. Tack och lov insåg jag snart att detta inte var hållbart, tvärvände och valde att undvika tabletter - hur jävligt det än blev - så långt det var möjligt. Det gör jag fortfarande. Idag försöker jag göra något åt grundproblemet istället, inte lindra känslan med en tablett. Så ja, jag känner igen mig när jag läser DN:s artikel om att överanvändning av värktabletter kan ge kronisk huvudvärk (100519), särskilt när jag läser om - och känner igen mig i - intervjuade Helena Elliott (i samma artikel) som åt tio Treo om dagen under gymnasieåren och idag lider av kronisk huvudvärk utlöst av läkemedlen. Då känner jag att jag ändå att jag haft tur. Att det kunde ha blivit så mycket värre.