Det här med smak är inte någon lätt sak. Förutom att smaken är liksom baken förändras den ju med tiden. Ta det här med prylar, till exempel. Jag växte upp med 1950-tals möbler och prylar, men drömde om vita Ikeamöbler och vitt porslin. Så när jag satte eget bo ratade jag allt, allt. Vilket jag bittert ångrar nu - och försöker återskapa i någon slags sentimental fånighet - när jag plötsligt inser att de där Stieg Lindberg-kopparna nog inte var så dumma ändå. En dyrköpt erfarenhet. För att återskapa barndomen (prylmässigt, alltså) är ingen billig historia. Om jag inte insett det förr, så gjorde jag det idag när E & jag spenderade eftermiddagen på Antikmässan (Stockholmsmässan Älvsjö 13-16 mars) ihop med A&E. För Lindberg-hype:n håller i sig. Tyvärr. Annat var det för något år sedan då föremålen kunde hittas för en spottstyver på villken loppis som helst eftersom Lindberg ännu inte fått sin renässans. Fler än jag tycks vara ute efter att återskapa barndomen: På flera håll hördes ett "åh en sån där hade min mormor" eller "den där hade vi hemma när jag var liten". Men jag insåg också att inte alla Lindberg-serviser är lika högt skattade, inte ens de olika föremålen inom samma serie är det. 
Ta servisen Berså, till exempel. Kopparna (med fat) kostade hutlösa 850 kronor styck, men skålar och uppläggningsfat kunde köpas för mellan 200-400 kronor. Fast tvärtom var det för 
Spisa Ribb. Koppar såg jag för 175 kronor med fat, medan tallrikarna låg på 300-400 kronor styck. Tillgång och efterfrågan. Undrar bara hur länge hype:n kommer att hålla i sig/hur länge Stig Lindberg fortsätter att vara så efterfrågad.Ps. Kanske ska tilläggas att just dessa serviser inte fanns med i min barndom - har blivit oerhört förtjust i dem i vuxen (?) ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar