Utveckling v/s prestation?

Vi har haft utvecklingssamtal på dotterns förskola idag. Kan ibland tycka att det är lite överdrivet med utvecklingssamtal för 1-åringar, även om jag så klart tycker det är bra med dialog och samtal. Men det blir lätt så.... fyrkantigt på något vis. Så mycket fokus på normalitet, jämförelse och vad barnen SKA klara av att det lätt kan skapa onödig oro. Och faktiskt lite prestationsångest.

På det stora hela var allt okej. Hon tycks trivas och alla - stora och små - gillar henne. Men hon är tydligen inte en lika glad tjej som i början. Mer tillbakadragen. Gillar inte att vara ute. Söker sig till de lugnare barnen i gruppen och stoppar fingrarna i öronen när det blir "för mycket". Har svårt för att rita (?) och sover inte så länge som de andra barnen. Är oerhört selektiv med både kompisar och vem som ska göra saker med henne. Dessutom behöver hon öva upp grovmotoriken.

Jaha.

Så klart att allt sånt här går i utvecklingsfaser och varierar från dag till dag, men en del måste vi nog ändå ta på oss. Det har ju varit rätt mycket ett tag, så hennes behov av lite lugn och ro är förståeligt. Så till helgen har vi bestämt oss för att stanna hemma. Göra saker, ja visst. Men något födelsedagsfirande tio mil härifrån på söndag blir det inte för vår del (tyvärr, S - men presenten kommer senare!).

Ps. Men lite fnissiga blev vi när vi hörde att hon gått från att köra omkring med dockvagnarna till att vända på vagnarna och kontrollera att hjulen snurrar - antagligen något hon fick från mannen när de byggde/mekade cykel i söndags!