Ibland blir det inte som man tänkt sig - å tur är väl det!

När jag som liten - och även lite senare i livet - föreställde mig livet med barn fanns det aldrig någon pappa med i bilden. Jag såg mig alltid som ensamstående mamma. Orsakerna är antagligen flera. Hur som helst. När vi väntade dottern fladdrade detta förbi som en orolig tanke. Att jag - som dessutom är ett kontrollfreak av naturen - inte skulle göra plats för en pappa, att jag skulle leva kvar i min föreställning som ensamstående mamma. Så blev det tack å lov inte. Jag har släppt på både föreställningar och kontroll. Släppt taget. Varit trygg i förvissningen om att det är en förolämpning att anta att mitt barn inte har det lika bra med sin pappa som med mig. Insett - även i praktiken - att dottern må hända gillar mitt sätt att göra saker med mig, men att andra sätt och rutiner gäller med pappa. Och att inget är bättre eller sämre än det andra. Och nu, denna vecka när jag i princip varit och är ensamstående, är jag sååå tacksam över att det inte är på heltid. Att mina föreställningar helt kommit på skam.