Tomtefobi

Inför julhelgen som just varit hade familjen efter moget övervägande bestämt sig för att inte ha någon julgran (plastgran, tyckte mannen - då får det vara, tyckte jag). Trist, men sant. Men ett par tomtar som pyntade hemmet kunde mannen faktiskt gå med på. Jag säger faktiskt, för min man fullkomligt avskyr prydnadstomtar! Det enda undantaget var ett par stilistiska - nästan grafiska - keramiktomtar jag köpte förra året (och fick ha framme ungefär i fyra dagar eller så....). Dessvärre låg de längst in i vårt överfulla källarförråd och gick inte att komma åt (åtminstone var det den förklaring jag gavs....).

Som en eftergift åt dottern (som ju måste vaggas in i några egna familjetraditioner) gick mannen med på att köpa en "tomtejävel", bara han fick vara med och säga sitt. Sagt å gjort. Till affären bar det där jag förevisade den ena tomten efter den andra som alla fick nej. Eftersom expediten- så här två dagar innan julafton - höjde frågande på ögonbrynen kände jag mig tvingad att förklara att han lider av tomtefobi. Jag trodde hon skulle bryta ihop av skratt! Sen blev hon faktiskt lite orolig, undrade om han fått en överdos av prydnadstomtar som barn (varpå mannen nickade ivrigt och skyllde allt på sin mamma och storasyster) och drog tag i mannen för att själv visa honom den ena tomten efter den andra med ett entusiastiskt litet utrop "men han är ju GLAD, det är ju inget farligt!". Hur som helst, hem kom vi med denna tomte. Om det beror på att han var gladast i gänget eller om mannen helt enkelt gav upp - å med sig - när i princip hela affären var emot honom, det vet jag inte. Men dottern älskade nissen på fönsterbrädan i allafall.