När jag hämtade E på dagis förra veckan var jag med om en ny upplevelse: Hon var så trött, så trött så när vi kommit in genom porten lade hon sig helt sonika platt på mage i den gråsnösörjeleran (jodå, näsan var i, den oxå) och protesterade ljudligt. Hade god lust att tala om för henne att hon faktiskt bara är 18 månader och att uppträdanden av det här slaget nog får vänta åtminstone ett år till (den berömda trotsåldern som jag alltid hört talas om...). Men det var ju liksom lönlöst, så det vara bara att ta på sig den positiva mammaminen och lura in henne i hissen (tack å lov för hiss!).
När jag berättade om min upplevelse för en kompis - tillika mamma till en fyraåring (som förövrigt just lärt sig läsa - heja S!) - hummade hon erfaret och konstaterade att det inte blir lättare med åren. Någon trotsålder hade hon inte hört talas om, hon tyckte snarare att det var så där till och från mest hela tiden. Och frågan om hur det ska hanteras är ständigt närvarande. För nånstans fattar man ju att det beror på att ungen är toktrött, det är liksom ingen idé att ta fajten i det läget (särskilt inte som man har lust att göra precis likadant själv....!) när man egentligen bara tycker synd om henne. Men å andra sidan får man ju som förälder inte heller skicka signaler om att det där är ett okej beteende. Ständiga balansgångar väntar alltså...
Förresten, under samtalet kom jag dessutom på flera saker jag skulle vilja göra fast "min vuxenhet" hindrar mig: sparka på och hoppa i högar med höstlöv, göra snöänglar mitt i city fast jag har jobbkostymen på mig, hoppa och bada i vattenpölar när det regnar (S, Du är min idol!)......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar