Fast jag kan inte låta bli att störa mig på en artikel i Expressens söndagsbilaga (nr 51): En 25-årig tjej som efter sin graviditet gått ner åtta kilo med GI-diet. Inget konstigt med det, men tjejen är 169 cm lång och började dieten när hon vägde 63,5 kilo. Målvikten är 55 kilo. Hallå!!! Jag är en centimeter kortare. När jag vägde 62 kilo var jag smal. Även om min drömvikt är 60 kg slutade jag fixera för flera år sedan och istället lägga en övre gräns (absolut inte över 65 kg). I mina öron låter 55 kg som ännu ett offer för ett sjukligt smalt ideal. Jag menar, 63,5 kg till den längden sex månader efter en graviditet, låter ju faktiskt rätt sunt.
Fast.... som sagt. Jag, som bara klarat min "scary-vikt-gräns" med ett par hekto, kan ändå inte släppa tjejen i artikeln. helt. Det spelar ingen roll hur mycket M säger att målvikten är individuell och har med benstomme, kroppstyp och muskelmassa att göra. Funderar ändå på om jag borde revidera min drömvikt, om jag borde bry mig mer om de kvarvarande graviditetskilona och om jag borde sätta igång att banta bums. Men det slutar med att jag resignerar. Det får vänta. Glassen är helt enkelt alldeles för god.
Ps. För att Ni inte ska tro att jag är alldeles förtappad i viktfixeringsträsket (som jag inte tror att någon mår bra av) bör jag kanske tillägga att jag tror på att äta allt i små mängder - och att röra på sig. Nyårslöftet blir att komma igång med träningen. Att bara vara smal är inte min melodi. Vill bli fastare. Muskulös. Då gör det inget alls med ett par extra kilon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar