Efter att ha sträckläst i tre dagar är det bara att konstatera: Fy Fabian vad Stieg Larssons tredje bok "Luftslottet som sprängdes" är bra! Storyn, spänningen, smartheten, språket...Hade förbeställt boken, men var ändå lite ambivalent till att börja läsandet. Jag visste ju i förväg att den både skulle vara apbra och det var den sista i ordningen - om nu inte de inblandade kan enas om att skriva färdigt det fjärde manuset som sägs finnas den avlidne författarens dator (har oxå läst att Larsson hade idéer och tankar om totalt tio böcker om Millennium, Blomqvist och Salander). Jag blir så där ibland, liksom avundsjuk på alla som ännu har första läsningen av en riktigt, riktigt bra bok framför sig (för att citera en gammal Sade-låt: It's never as good as the first time). Så är det t.ex med den första Larsson-boken "Män som hatar kvinnor". Men när jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta, så det blev onekligen några långa nätter under sänglampan. Förstår inte alla som väljer att följa "Luftslottet..." som sommarföljetong i DN. Jag kan inte bärga mig - jag måste få veta hur det går BUMS! Det enda negativa med boken jag kan komma på - förutom att det var den sista, alltså - är att de 702 sidorna i inbunden version givit mig träningsvärk i handlederna....
Ps. Nyfiken på vad andra tycker? Läs DN:s recension här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar