Som bekant är ju familjens tjejer ensamma hemma nu medan mannen befinner sig på två veckors jobbresa. Trist på väldigt många olika sätt. Jobbigt oxå, så klart. Särskilt när han åkte: trots att dottern var så inställd på det veckan innan, är van vid pappas resor och inte tyckte det var särskilt märkvärdigt bröt hon fullständigt ihop när han åkte. Jobbigt för oss alla när hon otröstligt grät i timmar.
Att jobba heltid som småbarnsförälder bygger ju någonstans på att "en hämtar och den andre lämnar". Ensam med hela det ansvaret - och ett jobb som inte kan göras hemifrån - i två veckor hamnar man ofrånkomligt på minusflex. Stressande. Så den här gången bestämde jag mig för att pröva att jobba deltid och förhoppningsvis minska stressmomentet. Alltså kliva rakt in i det som ofta kallas en "kvinnofälla" eftersom det oftast är kvinnor som gör det valet - eller tvingas göra det - och som därför sällan kommer någon vart i sin karriär. Dessutom fattar jag varför det kallas fälla: har man ett jobb där 25% av kakan inte tydligt kan skäras bort blir det lätt 100% jobb på 75% av arbetstiden.
Vore jag annorlunda - och inte den idiot som en del av mina kollegor nu tycker att jag är - skulle jag känna mig trygg i att "ligga minus på flexkontot" under en tid, förvissad om att det kommer tider då mer timmar på jobbet behövs och kan göras. Men jag är inte sån. Jag blir superstressad över det där minustecknet. Så även om ingen gör de återstående procenten av mitt jobb de här veckorna, och jag - på grund av detta - antagligen kommer att slita rumpan av mig veckan innan deadline väljer jag att prova.
Annars är livet som en ensamstående inte så pjåkigt. Kan till och med tycka att det är rätt vilsamt att under en period bara fokusera Lillan, hänga med i hennes rytm och strunta i allt annat. Under en period är det rätt mysigt, men i långa loppet skulle nog ingen av oss må särskilt bra av ett sådant förhållningssätt. Jobbigaste är att det finns så extremt litet utrymme för flexibilitet och egen tid. g att vara "bunden", att det finns extremt lite - för att inte säga noll - utrymme för egen tid.
Men tre träningspass ser det - tro't eller ej - ändå ut att bli den här veckan, tack vara underbara kompisar i området och deras föräldrar. I veckan har en hel drös erbjudit avlastning genom ta med dottern hem efter dagis under mannens frånvaro. Så ikväll ska dottern sova hos en kompis för första gången!! Spännande för både mor och dotter. Om allt går som det ska går tjejerna sedan direkt till ett födelsedagskalas imorgon. Och på söndag förmiddag ska lilltjejen eventuellt på "lekdate" hos ytterligare en kompis. Så plötsligt ser den här ensamstående morsan ut att få en ensam fredagskväll, nästan en hel lördag och en söndagsförmiddag för sig själv. Träna ska jag göra, men sen då: Vad ska morsan göra med all denna tid....?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar