Trött, tröttare, tröttast.... Del II

Det har det varit jobb för hela slanten ett tag nu. För lite träning och alldeles för lite sömn (å mat, för den delen). Och så ser det ut ett tag till. Arbetsbelastningen är hög, men faktiskt inte för hög. Visst är det rörigt och visst spretar mina uppgifter åt alla olika håll, vilket ibland känns jobbigt, men alla uppgifterna känns både relevanta och roliga. Med undantag för en...

Att "släppa sargen och komma in i matchen", alltså kliva ur sin bekvämlighetszon och utmana sig själv, är inte precis det bästa "kontrollfreaks" vet. Ändå är det ju precis det vi människor måste göra för att utvecklas, i det stora och i det lilla. För min del handlar det om att våga lita på min egen förmåga, att hitta "good enough"-nivån och inte överprestera. Svårt. Men om jag lyckas med det blir också stressen och pressen mindre - eftersom jag är min egen värsta fiende när det gäller.

Men något tycks jag ändå ha lärt mig under åren. Jag tänker till exempel inte ha dåligt samvete för att jag inte jobbar varje kväll eller för att jag tänker på annat. Jag har också blivit bättre på att säga nej för att skapa rum för återhämtning. Inte bra, men bättre.

Dessutom är jag ibland väldigt glad för min oförmåga att säga nej. I lördags, till exempel. När dotterns nyaste kusin skulle döpas ca tolv mil härifrån, mannen hade bilen på jobb hela helgen och tanken på taxi till hyrbilsstället och ensam körning med dottern i halkan inte var särskilt lockande. Men fem minuter efter att vi anlänt till kyrkan där dopet skulle hållas och tonerna av Felix Mendelssohns bröllopsmarsch till alla församlades stora förvåning fyllde rummet, är jag SÅ väldigt glad för att jag inte sa nej, för att vi inte stannade hemma utan fick vara med om allt det fina.