Gränser och målsnören

Nu har nedräkningen till mannens hemkomst börjat på allvar för både stora och små. Skönt. Jag börjar tröttna rejält på ensamlivet. Inte på tillvaron tu man hand med dottern, absolut inte. Inte ens på att vara själv med hela "städa-tvätta-handla-lagamat"-grejen. Men jag är oändligt trött på att vara en "skynda/bråttom"-mamma varenda morgon. Visserligen nödvändigt: om det ska funka att jobba heltid med en mötesintensiv arbetsplats utan möjlighet att jobba hemma så finns det inga marginaler. Ingen plats för minsta flexibilitet. Än mindre med tanke på att jag faktiskt bara haft mitt jobb i ca fyra veckor och redan närmar mig gränsen för hur mycket minus man får ha på flexkontot. En känsla som inbjuder till ännu mera stress.

Idag infann sig märkligt nog en fredagskänsla som spelade mig ett spratt (typ "va', kommer mannen hem redan imorgon?"). Det beror sannolikt på att jag - efter flera nätter med lite för lite sömn - dels avverkat flera uppdrag (deadlines och representationer som, det ska erkännas, varit en anspänning för ringrostiga mig som därför är riktigt ordentligt "fredagstrött" redan idag), dels på att dottern och jag passerat flera av våra "delmålsnören" på vår längtan efter pappa. Imorgon är dessutom första dagen sen mannen åkte som jag inte har möte redan kl 8 (och därför har varit tvungen att köra upp dottern redan vid sex-snåret för att hänga på dagislåset när de öppnar kl. 7). Äntligen kan jag uppfylla ungens "mamma, kaaaan vi inte äta frukost hemma idag" som hörts varje dag i snart två veckor. En liten frist i "bråttomlandet" alltså. Dessutom fick/får dottern följa med dagiskompisar hem både idag och imorgon. Så jag hinner både hyfsa till siffrorna på flexkontot OCH träna. Jag är sååå tacksam för att vi bor där vi gör, att dottern har massor av kompisar som vill leka med henne och att dessa kompisar har föräldrar som förstår och uppskattar att vi kan hjälpa varandra.