En bit kaka...

Så har ännu en period som ensamstående morsa tagit sin början. Även denna gång blir den 14 dagar lång. Inget kul. Alls. Faktiskt. Förutom att jag saknar mannen så är tajmingen inte särskilt god: att börja nytt jobb med kraftigt minus på flexkontot är ju inte särskilt kul. Särskilt inte som möjligheterna att "hämta hem det" är begränsade även i vanliga fall. Dessutom har jag känt mig lite hängig på sistone. Och någon "egentid" är ju inte att räkna med - jag är supernöjd om jag får till ett träningspass per vecka den här tiden. Så tänker jag. Gnälligt, jag vet. Men jag tänker också att jag har världens bästa unge och att det här kommer gå hur bra som helst: - jag har ju gjort det förr!

Fast ibland blir det inte som man tänkt sig: - ibland blir det faktiskt bättre!

I lördags förmiddag - när ungen pysslat för sig själv ett tag och jag ätit frukost med morgontidningen i godan ro - ringde en dagiskompis och frågade om hon ville komma över och leka på eftermiddag. För min del resulterade det i ett träningspass och en eftermiddagsfika i solen med bästa A. Samma sak idag: efter dansskolan hängde dottern med en kompis hem på lunch och eftermiddagslek. Så det blev ytterligare ett träningspass för min del och en sväng på stan. Å efter det en kopp te i soffan framför en eftermiddagsfilm. Precis vad jag behövde. Dessutom hann jag till och med längta efter dottern, så det blev extra mys när hon väl kom hem!