Internet sägs ju ha tagit över en del av läkarnas roll: numera ställer ju var och varannan själv sin diagnos genom att söka svar på internet. Dessutom har ju nätet också blivit ett forum för att beklaga sig över sitt tillstånd - i förhoppning om att erhålla sympatier, får man anta. På bloggar, forum och Facebook delar människor med sig av sina sjukdomar på ett sätt som får mig att fundera över vilket värde det har. Tror de folk är intresserade på riktigt? Och vilka konsekvenser kan det få på sikt? Föreställer mig exempelvis att varje potentiell arbetsgivare "googlar" sina arbetssökande - hur förhåller de sig till sökanden som travar "förkyld, sjuk, vab, huvudvärk, bakfull, feber, vab igen, magsjuk, kräks" på varandra i sina statusuppdateringar (förresten, sjukdomar eller inte, att läsa en och samma persons statusuppdateringar på Facebook kan faktiskt bli rätt komiskt)?
Men nu tänker jag sälla mig till de gnällandes skara. För jag är så förbenat trött på att ha ont. Och nej, det är inte bara "en stund på natten". I tre månader har jag haft ont konstant och hela tiden. Inte "gråtont" hela tiden, men tillräckligt för att ibland vakna på nätterna göra mig galen i största allmänhet. Nu tror - hoppas - jag i och för sig att jag hittat rätt. Att den senaste i raden av experter som konsulterats vet vad han talar om. I så fall måste man också fascineras av kroppen och hur vi människor fungerar. Jag ska inte trötta ut Er med detaljer, bara konstatera att med kroppsliga kedjereaktioner är det inte helt lätt att konstatera varifrån det onda kommer.
Men oavsett om karln har rätt eller fel kan jag inte låta bli att vara lite ilsk också. Så j..a typiskt att detta händer precis när jag var på gång med träning och på väg mot mina träningsmål. När jag äntligen släppt sargen (läs: löpbandet) och kommit in i matchen (läs: utomhuslöpning). Nu är det rehabträning som gäller - och Ni vet ju alla hur skittråkigt det är. Inget av den träning jag tycker är kul. Knappt någon konditionsträning alls, helst bara ett par minuters löpning på band åt gången. Och att fuska är det inte tu tal om! Nope. För 4-åringen här hemma vet vad som gäller. Hon förhör sig noga om vad jag gjort under vart och ett av mina träningspass. Har jag varit olydig sätter hon händerna i sidan och skäller: "Mamma, du FÅÅR ju faktiskt inte springa!!
Å andra sidan kan jag inte låta bli att fnissa åt mig själv och fascineras över hur långt jag kommit. Jag, som hatade att springa och som absolut inte kunde tänka mig att springa ute, kommer på mig själv med att längta efter att få springa. Att få ta den där löprundan i morgonsolen. Kunna notera hur jag orkar lite mer för varje gång. Och jag vet. Det som hänt är ju knappast någon katastrof. Jag får helt enkelt göra mina rehabövningar (baah!!!) och flytta fram mina mål till 2012. Och då jäklar, hörr'ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar