I parken igår for fyra små kompisar runt i 190 knyck, glada i solskenet och över att kunna leka med varandra efter det långa sommarlovet. Och även om de så gott som alltid leker hur bra som helst tillsammans uppstod en del meningsutbyten. Som sig bör. Inte minst när de ska ta med sig sina "sommar-jag" och hitta sina roller i gruppen. Vi föräldrar stod en bit bort, pratandes med varandra betraktade vi gruppdynamiken och noterade att de löste det galant.
Vid ett tillfälle hamnade alla fyra i ett hus/skjul lite avsides i parken. Jag noterade att två pojkar stod någon meter i från och diskuterade med "dotterns gäng". Därpå hörde jag hur de två barnens föräldrar ropade att det var dags att gå hem. De två sprang iväg, den ene gråtandes. Jag tog ett par steg fram och frågade min dotter om barnet grät för att dottern och hennes kompisar gjort eller sagt något. Hon svarade då att "han grät för att han skulle gå hem". Jag svarade "okej" och släppte det.
Då tog en äldre kvinna en bit bort till orda och sa att "så var det inte riktigt". Pojken var ledsen för att han inte fick vara med och leka, sa hon. Han hade hämtat sin storebror, men fick ändå inte vara med och att "hon den ljusa där med tofsarna" (kvinnan pekade på en av dotterns kompisar) hade sagt en massa dumma saker.
Och plötsligt kände jag mig väldigt illa till mods. Vad skulle jag göra? Hade den gråtande killen varit kvar i parken hade jag kunnat kliva fram och tala med hela gänget, men nu hade han redan gått hem. Och att prata med 4-åringar om saker som hände för två minuter sedan är sällan framgångsrikt eftersom de är i stunden. Men förväntades jag ändå göra något där och då eftersom jag redan lagt mig i? Skulle jag skälla på dotterns kompis (vars föräldrar inte var där)? Skulle eventuell passivitet tolkas som att jag inte tyckte det var mitt problem eftersom det inte var min unge som var "den stora boven i dramat"? Och förresten, ska jag utgå från att dottern ljög? Kvinnan kan ju faktiskt ha missförstått det hela på det avstånd hon befann sig. Dessutom tyckte jag att det var olustigt att kvinnan så tydligt pekade ut ett av de fyra barnen. Är det verkligen okej?
Så vad gjorde jag? Jag valde att med lite halvhög röst till en annan förälder fundera över "hur mycket man ska låta barnen lösa själva och när man ska lägga sig i". Senare, på kvällen och tu man hand, talade jag med dottern om vad som hände. Två gånger för att vara på den säkra sidan. Den andra gången sa hon "mamma, varför måste vi prata om den där pojken igen? Han skulle ju gå hem!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar