Ingen kvalitetstid med barn

Vilket skitmåndag det varit! Förutom att jag vaknade på dåligt humör efter usel nattsömn, hann jag bara vara på jobbet i lite drygt en timme innan bostadsrättsföreningen ringde: Vår bil stod ensam kvar i garaget på staddagen. Mannen hade glömt, så det var bara för mig att masa mig hem igen. Jobbade hemma i två timmar innan jag åkte till sjukgymnasten. Sen till jobbet för ett uselt (och trist) möte innan det var dax att hasta hem igen för att hämta en urförbannad unge på dagis.
.
Eller rättare sagt, hon var en solstråle när jag hämtade. Men ca hundra meter från dagis flög djävulen i henne. Bokstavligt talat. Extra typiskt att vi dessutom var tvungna att handla på vägen. Så jag släpade henne skrikandes, sparkandes och vilt fäktandes genom affären och sedan hem. Dessutom slogs hon och flera gånger lade hon sig raklång på marken och bara vrålade. Allt var fel: hon ville ha glass, hon ville att vi skulle tagit cykeln, hon ville ha sällskap med bästa kompisen, hon ville att en annan kompis skulle följa med oss hem, hon ville gå till parken, hon ville att pappa skulle hämta på dagis, hon ville bara vara med sin pappa.... Jag var helt maktlös - och oförberedd: det här har ALDRIG hänt förut. Mot slutet hade jag tur som träffade grannarna som kunde hjälpa mig med väska och matkasse så att jag kunde bära ungen den sista biten.
.
Och självklart fattar jag. Att det är det sistnämnda som är grejen efter fyra helger i rad med pappa på resande jobbfot. Självklart eftersom jag också tycker att det är pestigt. Men jag har ju vetat om det. Varit inställd på det sen i vintras. Och förstår att det är för att vi sedan ska kunna få vara lediga länge tillsammans. Kvalitetstid. Men i barnens värld finns ju inte det begreppet. För dem är det här och nu som gäller. Närvarande föräldrar i vardagen. Inte några stora grandiosa utflykter eller äventyr eller extravaganta saker som föräldrar gärna tar till för att kompensera bortavaro. Kvantitet snarare än kvalitet.
.
Men även om jag förstår är det inte alltid jag mäktar med. Det egna tålamodet tryter ibland, särskilt när ungen mycket väl vet vad hon gör och medvetet provocerar. När jag sjöblöt av svett försöker ha koll på den vilt sprattlande ungen som lyckas slita sig loss och kasta sig rakt ut i bilarnas väg. I det läget förstår jag att vissa föräldrar känner sig så maktlösa och otillräckliga att det faktiskt slår. Där är jag tack och lov inte. Jag får tillräckligt dåligt samvete när jag - som nu - känner mig tvingad att använda hårda händer. Om jag då råkar göra henne illa utan avsikt är den än värre. Jag mår dåligt och är ledsen i timmar efteråt. Känner mig som en dålig förälder. Vad hjälper det då att dottern - som nu - när det mesta lugnat ner sig, lägger armarna om min hals, pussar mig på munnen och säger "mamma, nu är jag snäll - kan Du inte vara lite gladare då?"