Lille Skutt

Jag är ju som bekant av den lättrörda sorten, något som ibland är lite jobbigt och pinsamt. Särskilt som tårarna också trillar i "offentliga" sammanhang och jag inte tillhör dem som "filmstjärnegråter" (Ni vet, några stillsamma tårar som sakta glider nerför kinden, tårar som - för att använda fina H:s ord inför vårt bröllop - kan "baddas bort" medan make up:en fortsätter att vara perfekt). Nej, här hulkas och snoras det. Åsså svullnar hela nyllet upp så fort första tåren är på väg. Not a pretty sight! Dessutom brukar människor runt omkring mig bli obekväma till mods. De vet liksom inte hur de ska bete sig. Fast det brukar jag strunta i.

På väg hem från Portugal sträckläste jag i princip fantastiska "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay. En hemsk och vidrig fiktiv berättelse med grund i en verklig historisk händelse som gick rakt in i hjärtat. Jag tror att jag hulkgrät fyra timmar i sträck (och till de ca femtio sidor som blev kvar efter flygresan trillade tårarna på T-banan hem) utan att kunna sluta. Människor sneglade försiktigt alltmedan jag snorade av mig på mannens tröja. Han försökte å sin sida få mig att sluta genom att be mig sluta läsa. Men det gick bara inte. Jag var liksom tvungen att fortsätta. För någonstans VILL jag ju bli berörd av det jag läser eller ser. Det som går att betrakta eller ta till sig utan att skapa en reaktion av något slag är ju lite bortkastat. För upphovsmannen eller kvinnnan, menar jag. För jag antar att han eller hon skrivit för att nå fram till mottagare. Men hur jag gärna jag än vill tror jag att jag inte ska se filmen "Sarahs nyckel" i offentlig lokal utan vänta tills jag har en hel hög med näsdukar tillgängliga och kan krama om mina nära och kära i soffan.

"Sarahs nyckel" handlar om Vél d’Hiv-razzian i Paris 1942 då mer 12 800 judar arresterades varav 4 000 var barn. En "skamfläck" i Frankrikes historia, bl.a. eftersom det var den franska polisen, inte de tyska nazisterna, som genomförde razzian. Merparten fördes till den parisiska cykelstadion Vélodrome d’Hiver, där de under ett antal dagar hölls fångna under omänskliga omständigheter för att sedan sändas vidare till bl.a. Auschwitz eller s.k. transitläger. Dessförinnan tvingade man föräldrarna att skiljas från sina barn. Händelsen - och bokens fiktiva del - utgår från en tioårig flickas (Sarah) betraktelser. När polisen bultar på dörren gömmer hon sin 4-årige lillebror, låser dörren till gömstället och stoppar nyckeln i fickan, i tron att hon ska komma tillbaka ett par timmar senare..... Ja, Ni fattar.