onsdag 22 december 2010

Juletid. Stilla ro och frid.

Inte riktigt, va'....?! Nog för att förutsättningarna såg bra ut i år, trots den ledighetsmässigt "dåliga"julen. Istället för att kuska land och rike runt på tre dagar var planen att hålla oss hemmavid. Julafton hos S&E ett par tunnelbanestationer bort, endast ett fåtal "matmåsten", några härligt oplanerade röda dagar, det stora födelsedagskalaset framflyttat och några semesterlediga dagar med välbehövlig vila mellan jul och nyår. Härligt med tanke på arbetsbelastningen de senaste månaderna, mängder av projekt (jobb) och galna "deadlines". Dessutom var jag "i fas" och hade t.om. funderat på lite extra julpyssel (pepparkakshus och julgodis med dottern mm).

Men så händer det grejer. Plötsligt jobbar jag ännu mer, schemat är rullande över kvällar och helger, julledigheten är inställd och det är "snabba puckar" som gäller (i söndagskväll, vid 20-tiden, kom jag på att jag hunnit äta vare sig lunch eller middag. En knäckemacka i automaten nere i T-banan på väg hem blev räddningen). Hemma skrivs det listor och planeras, alltmedan man och dotter julstökar, klär gran, storhandlar och städar... Och jag är bara trött, trött, trött.... (å lite grinig!).

Och samtidigt: tack å lov för att jag "bara" är slutkörd. Att jag - trots tidigare diagnoser och sjukskrivningar - klarar av stressade lägen under en längre tid utan återfall. Att vara trött, stressad och slutkörd och att livet/jobbet/tillvaron är skitjobbig under en period är ju långtifrån detsamma som utbrändhet, ångest eller depression, även om vi gärna slänger oss med de uttrycken (efter några nära & käras fall nyligen vågar jag till och med säga att det inte ens är i närheten - och jag har full förståelse för att de blir provocerade av dem som oaktsamt säger sig vara än det ena, än det andra så fort andan faller på. Jag är så glad för att Ni sakteligen börjar ta Er tillbaka, vilka orsakerna till fallet än må vara, att Ni börjar fungera i vardagen men oxå tar Er tid att läka ordentligt. Och jag håller tummarna för att 2011 blir just ERT år). Men att jag är tacksam hindrar ju inte hindrar ju inte att jag mår skrutt ibland och bara vill grina. Som det ser ut nu slipper jag i alla fall jobbet under de tre juldagarna och på födelsedagen. Då jäklar SKA det bli julefrid, så det så!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej kompis,
vi har alla vårt eller hur och det måste man få ha. Mysigt att träffa på M & E i vår galleria i söndags. Livet fortsätter trots allt och det vore väl själva den om inte 2011 var vårt år och ert :)
största kramen
A