Tiden går...

Som alltid förundras jag över hur fort tiden går och hur fort vi ofta glömmer (är det bara jag som osökt tänker på Fritidsresors reklambudskap om att "livet är dagarna Du minns" och funderar på vad glömskan då gör med livet.....?). Ett samtal med en gravid vän slungade mig tillbaka til en period jag trodde skulle vara för evigt, men som jag nu knappt minns. Saker jag aldrig trodde jag skulle glömma, som när dottern fick sina första tänder eller när hon egentligen började äta själv, sluta med blöjor och kunde räkna till tio första gången bort, är nu som bortblåsta. Kanske ligger det i människans natur att glömma. Tänk om vi alla till exempel i detalj skulle minnas skitjobbiga förlossningar: - skulle det bli några "tvåor" eller "treor" då?

En annan sak jag nästan hade glömt var hur tiden tycktes stå stilla under föräldraledighetens första bebisperiod som jag, ärligt talat, tyckte var ganska långtråkig. Tiden tycktes inte röra sig framåt ett dugg, en känsla som jag tror kom av att gravida och nyblivna föräldrar kliver in i en annan tideräkning. Livet levs liksom i dagar och "veckor plus". Hur gammalt barnet är, hur långt framskriden graviditeten är - allt besvaras med veckor och dagar. Minns att jag funderade över när föräldrar egentligen övergår till att tala om hur många månader deras telningar är, om det finns någon regel eller outtalad överenskommelse om att "16 veckor" är bättre än "tre och en halv månad". Eller att det är bättre att vara "21 plus 4" än att vara gravid i "vecka 22".

Men även om det var mycket "märkligheter" var livet ändå ganska mycket enklare då. Jag upplevde till exempel att det förväntades mindre av mig (vilket i å för sig gör/gjorde mig förbannad: varför skulle gravida kvinnor eller ammande mammor vara mindre kapabla? Som den "antibioligist" jag är tror jag inte att "mammors snömosiga hjärnor" BARA är biologiskt betingade. Jag tror det i lika hög utsträckning beror på att gravida kvinnor och nyblivna mammor tillåter sig att släppa allt annat. Att vi för en gångs skull fokuserar på EN sak. Och om inget förväntas av oss, förmår vi ju heller inte prestera något). Dessutom behövde dottern "bara" vård och omsorg då, ingen uppfostran. Bara en sån sak. Nu, vid treårsålder, är liksom allt en fråga om uppfostran. Varje dag är en kamp. Varje dag ska tusen frågor besvaras och alla ord, varje agerande vägas på en vågskål för att inte få konsekvenser imorgon, nästa vecka eller om ett halvår. Ena stunden förklarar jag världen (i söndags talade vi om varför så många ogillar Irans president, om varför pojkar och flickor visst får göra samma saker), i nästa kämpar jag för att låta bli att kommentera stereotypa lekar som "mamma, pappa, barn" för att inte lägga in värderingar i leken när hon inga har (när de leker är de "mamma" och "storasyster". Det finns aldrig någon pappa. Om killkompisen A är med får han vara "lillebror").

Utmaningar. Stora och små. Det är det som livet består av. Det, och den ständiga frågan om vad som är rätt eller fel. Som häromdagen. Porslinskoppen dottern förvarar sina nappar i gick sönder. Trots att vi i flera veckor förmanat och varnat för att just detta skulle hända om hon bollade runt med den för mycket. Hur som helst. Stor dramatik och många "Lille Skutt-tårar" - och ett dilemma: Trösta henne med att det bara är prylar, billiga saker och att vi kan laga eller köpa nytt? Eller skulle jag låta henne ta konsekvenserna, vara ledsen och lära henne att vara rädd om sina saker för att mota "slit-å-släng-vi-kan-köpa-nytt"-mentaliteten i grind? Som sagt. Barnuppfostran är det som sker i de små vardagliga händelserna, inte i form av "stora samtal", och livet består av en radda små och stora utmaningar som aldrig tycks ta slut.

Ps. Vad jag gjorde? Det blev någon halvmesyr. Hon fick vara ledsen en stund, men utan "vad-var-det-jag-sa"-förmaningar. Och medan hon sov middag en stund senare limmade jag ihop delarna.