Nära hjärtat

I slutet av maj såg jag på kort tid två affischer som ingick i Stockholms stad och Migrationsverkets kampanj för att hitta familjer som kan ta emot ensamkommande flyktingbarn. Båda rörde vid mitt hjärta något väldigt och jag kommer ofta på mig att tänka på dem. Om vi bara hade mer plats, ett större boende.....

En av dem var denna:

"Du har en son. Han är sexton år. Han gillar fotboll, mest Barcelona. Han gillar att sova. Han gillar sina vänner. Du älskar honom. Du älskar honom som man bara kan älska någon som var tre år igår, men nu är längst i familjen, äter som en häst och fyller hallen med skor i storlek 41. Tyvärr kan han inte bo hos Dig. Han kan inte bo hos Dig, eftersom risken är stor att han inte kommer överleva där. Han kan inte bo hos Dig eftersom Ni anar att han kommer slitas ur sängen en natt, få lära sig hur man hanterar ett autonomagevär, bli en siffra i ett krig som ingen kan vinna. Han kan inte bo kan inte bo hos Dig för Du kan inte skydda honom.

Så Du skickar iväg honom. Han är Din son och Du skickar iväg honom så långt Du kan. Du vet inte var han kommer att stanna. Du kommer antagligen inte att träffa honom igen. Du hoppas att någon annan ska se honom som Du gör. Var skulle Du vilja att han hamnade?"