Underbart mod

Jag tillhör dem som ofta läser tidningens dödsannonser. En aningens morbid läggning, kan tyckas, men jag blir så tagen av alla de känslor som - åtminstone ibland - förmedlas med ett fåtal ord i den där lilla runan. Tänk att få vara så älskad. Ibland blir jag illa till mods, särskilt om det är små barn eller unga människor som bara hunnit påbörja livets resa, och gråter gör jag ofta. I helgen läste jag dessutom OM en dödsruna över Iris Fransson som dog den 10 november 2009 (M-magasin nr 3, 2010). En kvinna som själv bestämde hur hon ville ha sin begravning (Sin "sista fest" - med färgen rosa som tema!) och som valde så underbara ord till sin dödsannons. Kan man annat än gråta över denna sista kärleksförklaring till sina nära och kära - och beundra en sådan kvinna?

"Nu har jag gått för att ej vända åter
och det blir bara värre, mina kära, om Ni gråter
Inget kan ändra det öde vi har
Så jag vill att Ni minns mig som jag var
Nu när Ni står här och kanske mig saknar
Då vill jag, mina kära, att Ni vaknar
och livslusten har
och lever de dagar den tid ni har kvar".