Så kom den då, sista dagen på jobbet. Inne på mitt sjunde år på samma ställe fattade jag beslutet att pröva mina vingar hos en annan arbetsgivare. Spännande, å inte så lite läskigt. Den sista veckan har jag otaliga gånger fått den klassiska sportfrågan: "hur känns det?". Inte helt lätt att svara på. Dels eftersom jag kört på som vanligt ända in i det sista. Som min chef sa (med glimten i ögat): "trappa ner och lämna över? Nä, så jobbar inte vi. Här kör vi rakt in i kaklet!". Så sent som klockan 14 i eftermiddags satt jag därför på ett möte och diskuterade den framtida verksamheten!
Men en annan förklaring till att frågan varit så svår att svara på är att jag faktiskt inte vet. Jag byter inte för att jag inte trivs, för att jag tröttnat eller tappat intresset. Jag tycker fortfarande att det jag gör (eller gjort... hjälp!) är intressant och viktigt. Istället handlar det om att vidga vyerna, få utveckling och ny stimulans, och så småningom kanske komma tillbaka med nya, viktiga kunskaper som kan komma till nytta. För jag kommer fortfarande att brinna för sakfrågorna: Ca 25 års intresse försvinner ju inte bara så där.
Att byta arbetsplats är dessutom nästan det enda sättet att utvecklas för sådana som mig. Jag vill inte klättra uppåt, göra karriär och bli chef, tror inte att jag skulle bli någon bra sådan. Min "karriärväg", om man så vill, är istället expertens. Jag vill vara så bra jag kan på det jag gör, vill kunna allt på ett visst sakområde. Citatet "Jag strävar inte efter att göra karriär. Däremot behöver jag en karriärmässig bekräftelse. " (köksmästaren på Buco Nero) sammanfattar precis vad det handlar om för mig.
Kort sagt. Valet att byta har inte varit självklart. Och när alla fina ord yttrades vid avtackningen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Tack alla fina kollegor! För Era värmande ord och uppskattning. Det har varit alldeles fantastiskt att få jobba med Er - och framförallt lära känna Er. Nu väntar en veckas välbehövlig vila i solen. Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar