Dottern har som bäst börjat härma allt vi gör och säger här hemma. Än är det mest charmigt. Som att hon t.ex. anammat sina stora kusiners språk och börjar varje utläggning med ett "Alltså..." innan hon fortsätter med "bah" och "typ" i var och varannan mening. Men på sikt ställer hennes efterapningar så klart krav och ökar vårt medvetande om att allt som sägs kan komma tillbaka när vi minst anar det - och när det är minst lämpligt, så klart. Än torde vi ha ett tag kvar till de värsta pinsamheterna, men säker kan man ju aldrig vara.....
Fast det är ju inte bara trivialiteter och pinsamheter. En del existensiella frågor ska också få pedagogiska svar. Förklarande utan att vara värderande och riskera att någon trampas på tårna om de återberättas på förskolan eller liknande. Dessutom är det inte alltid enkla frågor att besvara. En kompis femåring har under en period så gott som dagligen frågat sin mamma "varför lever man?". Vad svarar man på det? Den kloka mamman i det här fallet har haft lite olika svar: Det positiva: "För att det är så härligt att leva", det biologiska: "för att mamma och pappa gjorde Dig", det medmänskliga: "för att man ska kunna göra en massa bra saker", det kärleksfulla: "för att jag älskar Dig" ....
Och det är väl det som är grejen med att berätta för barn. Att vi får flera chanser, att det aldrig handlar om att ha "det stora samtalet" vid ett enda tillfälle, eftersom frågan återkommer. Men oavsett vad frågan gäller och när den ställs tror jag starkt på att vi som föräldrar - och vuxna med, för den delen - alltid måste tänka på för vems skull vi berättar när vi berättar för våra barn. Att göra dem till sina kompisar och jämlikar eller en ventil för vuxnas behov av att prata av sig är ju inte särskilt rättvist för någon part.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar