Den här veckan har jag varit sjukt trött, ganska nöjd, strukturerad och oerhört stolt över mig själv. Men också lite irriterad och arg.... För vissa människor kan visst de enklaste och mest grundläggande saker bli till enorma problem och svårigheter.
Funderat har jag också gjort. Särskilt på skånska Vellinge där de boende inte vill ta emot flyktingbarn som anländer ensamma. Inte ens när det handlar om transitboende. Å inte ens när det gäller ett "privat arrangemang" (Malmö kommun bokar, administrerar och betalar för ett antal rum på ett vandrarhem i Vellinge kommun). Självklart inser jag att det är en mycket större fråga, men jag blir oerhört provocerad av Vellingeborna eftersom det gäller barn. Är de helt hjärtlösa? Jag menar, det måste ju krävas en hel del hopplöshet för föräldrar att skicka iväg sina barn ensamma till ett främmande land. Och jag tror jag kan grina ihjäl mig vid tanken på en ensam 3-åring på Arlanda. Som just blivit "bortstött" från sin familj - om än med de bästa intentioner - och som återigen stöts bort av vuxna i det nya landet för att ingen orkar bry sig. Om man inte blir berörd av den bilden måste man ta-mej-tusan vara helt hjärtlös.
Ps. För övrig instämmer jag med Hanif Bali (i Aftonbladet 091113): Hur Vellinge menar när de säger att det är statens ansvar att ta hand om människor som söker skydd i Sverge är en gåta.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar