Brödälskare

För mig och mina kollegor startar fredagsmysandet inte sällan redan vid lunchtid: Alltid "utelunch" (annars har jag för det mesta matlåda med mig), ofta på ett lite dyrare ställe (över hundringen) och på det följer "lyxkaffe" (gärna en take-away latte från Il Caffé). Dessutom är det alltid "fredagsfika" på jobbet (fika med tillbehör fixat av den som haft "diskveckan"), något som liksom ska hinnas med innan man stämplar ut (tidigare) för dagen.

I fredags åt vi på ljuvliga Petite France där jag har ovanan att äta mig mätt på allt gott bröd innan jag ens fått in maten. Den här gången var jag inte ensam: mitt sällskap var två brödälskare och själva urtypen för alla de män i 35-plusåldern jag känner som skaffat en Kitchen-Aid, Jan Heds "bröd" och blivit smått religiösa av brödbakande, så naturligtvis rörde sig samtalet kring just brödbak: surdegar, proteinrika mjölsorter, knep för att maximera antalet glutentrådar, bakmaskinernas fördelar jämte hushållsassistenter etc. Eftersom jag är "surdegsoskuld" och dessutom alls ingen bakmänniska tillförde jag mest ett par asgarv här och där. Särskilt när de talade om att mata och väcka liv i sina surdegar, vilket i mina öron lät ungefär som när småtjejerna brukade tala om att mata sina "Tamaguchiis".

Men jag håller med dem i stort, inte minst eftersom ett av argumenten till bakandet är att det är läskigt att köpa butiksbröd som inte visar en gnutta mögel efter två veckor i skåpet (jodå, båda är oxå frälsta av boken "Hemlige kocken", den ene så pass att han numer har svårt att äta det mesta).

Från brödsnacket gick samtalet vidare in på kultur. Konstaterade att Sverige på senare år förlorat sin brödkultur (även om jag nog tycker att en viss återgång kan noteras), något som antagligen beror på GI-metodens genomslagskraft (behöver jag säga att vi alla är analytiker .. ?). Snart kom vi in på hur märkligt det egentligen är med alla dieter, kostråd och fettlarm. Att vi människor är de enda djur som inte själva kan avgöra vilken föda som är bra för oss, som inte hittar rätt balans mellan intag och förbrukning. Istället litar vi på en bunt experter - som långtifrån är överens - och äter saker som "är bra för oss" snarare än det vi är sugna på. Visst är det konstigt? Det beror antagligen oxå på att vi människor oxå är de enda djur som aldrig blir nöjda: Många av oss äter ju oxå för att tillfredsställa andra behov, inte minst känslomässiga, och därför missar vi oxå kroppens signaler om att det är nog. Vi fortsätter liksom av bara farten....

På den punkten är jag oxå övertygad om att alla lightprodukter fördärvat oss. Det går helt klart åt mer lättgrädde än vispgrädde för att tillfredsställa oss. Jag är helt övertygad om att det är bättre att använda lite av "the real thing" än mycket av konstlade ersättningar, även om jag märkligt nog har lättare för lightprodukter där "saker tagits bort" (typ lättgrädde) än där ersättningar tillsatts (typ lightdryck) trots att jag vet att det är precis lika illa. Åsså undrar vi varför vi inte går ner i vikt, blir mer och mer allergiska och intoleranta och allt oftare har huvudvärk, magont och migrän.....

Nåja. Bortsett från alla filosofiska argument och aggreggerade diskussioner. Undrar om jag ändå inte håller på att bli en bakmänniska. Jag har t.ex. att Leilas "A piece of cake" som favvis kokbok, det ska bakas bullar i eftermiddag och jag önskar mig en Kitchen-Aid (gärna röd). Dessutom känner jag mig lite inspirerad av bloggen Pain de Martin (rekommenderad av en av kollegorna), en blogg som nyligen oxå blivit bok och som pedagogiskt förklarar surdegens hemligheter. Men fram tills dess att jag blir av med min "surdegsoskuld" hurrar jag så klart oxå över att det nu inte bara är kvinnor som har monopol på att tycka att ett gott bröd, ett par kannor gott te och en god ost förhöjer vilken kväll som helst. Livskvalitet - inte minst om huset dessutom doftar nybakat!

Pssst. Petite France har numera söndagsöppet oxå. Ett tips bara....