Inte kasta sten, för vem vet när man hamnar i glashuset

Ibland går det undan. Vad som började som en försiktig tanke häromdagen blev verkstad bums jag hade givit luft åt min fundering - i närheten av mannens öron. Så nu är jag med cykel. Ta-dah! En fin - å betydligt dyrare - historia än jag tänkt mig. Bara tanken på att mitt cykellås kostade en tusing svindlar. Men jag slapp åtminstone köpa hjälm (kunde ha en av mannens sjuttioelva stycken). Mot kvällskvisten var även barnsandeln monterad, så hela familjen tog en tur. Alltså, jag gillar verkligen att cykla (något som dock inte kan jämföras med dotterns glädje över cykelturen - hon fullkomligt skrek av glädje hela vägen!)! Det är bara som om jag glömmer bort det mellan varven. Å särskilt gillar jag att cykla längs vattnet i kvällssolen och när turen avslutas med middag på restaurangen nere vid vattnet med dotterns springandes på torget utanför (till hennes stora lycka kom hennes dagiskompis L förbi, en kompis som belönades med en stoooor kram - till kompisens förtvivlan, kanske ska tilläggas... Men som L:s föräldrar sa: tanken var ju både god och bedårande.....Å innan de gick hem hade dottern fått en stor kram tebax.). Sämre kan man definitivt ha det - även om det bär emot att säga att det nu inte bara är mannen som har sina cyklar i sovrummet....