Om kombinationen föräldrarskap och könsroller finns mycket att säga. Lägger vi därtill begreppet jämställdhet blir ekvationen än svårare, för att inte säga en rejäl utmaning på gränsen till det omöjliga. Och nej, jag är verkligen inte pessimistisk här. Jag har alltid tyckt att mannen och jag haft ett jämställt förhållande. Ett där vi gör i princip lika mycket, där storhandlande, Ikea, packningslistor, storstädning och presentinköp skett lika mycket på hans som mitt initiativ (okej, visst har jag dragit ett större matansvar - på grund av intresse - men i gengäld har han skött allt storhandlande själv). Mannen har läst både genusvetenskap och pedagogik med genusperspektiv och är oftast den större feministen av oss båda. Men så fick vi dottern och ta-dah känns det som om vi tagit klivet in i 1950-talet. Visst, jag raljerar. Så illa är det inte. Men det är ta mej tusan en evig och daglig kamp för att bevara jämvikten. Så summan av kardemumman: Om inte vi grejar det......
I dagens DN slänger Marcus Ridung in ytterligare faktor i ovan nämnda ekvation: Internets - och framförallt bloggarnas - betydelse jämställdheten i föräldrarskapet och varje bloggares ansvar för att inte cementera stereotyper. Och jag instämmer, även om jag tror att det finns mängder av bloggande vardagspappor med alldeles sunda värderingar också. Poängen är väl att varken de eller jag bloggar från stora, officiella portaler som Vi föräldrar, Mama, Allt om barn osv. De där bloggarna som har hundratusentals läsare varje dag.
Fast å andra sidan behöver vi ju inte gå så långt som till bloggarnas värld. För handen på hjärtat, hur många gånger alldeles vettiga och smarta kvinnor i Er närhet har inte plötsligt förvandlats till experter på föräldrarskap i förhållande till sina män? Kvinnor som domderar och detaljstyr den stackars mannen med "gör si, gör inte så, håll där, har Du tänkt på och akta" i en enda lång harang? Gärna med en oerhört nedvärderande ton eller i form av ett skämt ("kvinnor emellan", så klart) på mannens bekostnad. Små anekdoter om hur mannen glömt ombyte, mellis eller blöjor; trott att vällingen ska värmas i tjugo minuter; eller inte vetat hur blöjorna ska tas på eller av (jag säger INTE att man inte får skämta om en skojig händelse, men hur många gånger har Ni hört män skratta i mjugg åt en kvinna som gjort något galet i egenskap av förälder?). Den stackars mannen får inte en chans att stärkas i sitt faderskap, hinner aldrig hitta sitt unika språk och agerande tillsammans med barnet förrän mamman lägger sig i. Och vad än värre är, könsrollerna - och inställningen att mamman vet bäst av naturen - förmedlas till alla som hör eller ser det hända. Bilden av pappan som en ständig betjänt till den stora allvetande modern är verkligen inte något jag vill att dottern ska tro är den sanna verkligheten om hur saker och ting borde vara. Så visst har jag som bloggare ett stort ansvar här, men jag skulle säga att vi alla bär ett stort ansvar för att inte föra förlegade könsroller vidare. Varje dag.
1 kommentar:
En alldeles vettig - kvinnlig - vän har en gång sagt att män gör sig lustiga på kvinnors bekostnad/visar sin expertstatus i förhållande till kvinnor i så många andra situationer, så det är inte mer än rätt att kvinnan får behålla detta område. En slags jämställdhet, typ.
Jag håller INTE med. Av så många olika orsaker. Men framförallt haltar resonemanget. För om det nu är på sååå många andra plan män utöver sin makt, blir det ju inte jämställt bara för att kvinnor "får" göra det på ett enda....
Skicka en kommentar