Åtminstone i perioder och just nu är en sådan tid. På kort tid har jag avslutat Barack Obamas "Min far hade en dröm", sträckläst Mons Kallentofts "Sommardöden", snörvlat och snorat mig igenom Ray Kluuns "En sorts kärlek" och på en dag (jo faktiskt) plöjt Viveca Stens "I de lugnaste vatten".
Resultat? Med beröm godkänt för alla. Överlag. Obamas bok är fantastisk på massor av sätt, både insiktsfull och välskriven. Men för alla oss som inte är bekanta med det amerikanska sättet att "organisera sig" kan det lätt bli lite invecklat. Men livsödena, människorna och hans uppväxt, betraktelser och erfarenheter. Han skriver självutlämnande och jag om jag inte redan var övertygad om han är den mest lämpade mannen att leda USA, blev jag det nu.
Kallentoft och Sten var som deckare är mest. Kanske något mer välskrivna, särskilt Sten. Det har ju gått lite inflation i svenska deckare de senaste åren, särskilt kvinnliga författare: Ljungstedt, Larsson, Jansson, Läckberg.... Många har en intressant grundintrig, men ofta förtas den glädjen av ett förfärligt språk och stereotypa karaktärer (men likväl fortsätter jag att läsa dem....). I det sällskapet är både Kallentoft och Sten ett stort fall framåt, särskilt Sten. Men besviket kunde jag konstatera att jag redan efter ett femtiotal sidor i "I de lugnaste vatten" listat ut vem mördaren var och vilket motivet var. Visserligen var förutsägbarheten mindre hos Kallentoft, men där kan jag inte riktigt förlika mig med behovet att föra en parallell dialog i kursiv stil vid sidan av berättelsen. Spelar liksom ingen roll om det är offren, mördaren eller nån annans tankar som ska kursiveras: Det är irriterande och jobbigt att läsa.
Kluun har också små instick här och var, men på ett helt annat sätt och med en helt annat berättarteknik. Han byter aldrig perspektiv i berättelsen och kräver inte heller att läsaren ska göra det. Kluuns bok var den bästa i den avverkade högen. Rak och brutalt ärligt (å inte så lite grabbigt) går den rakt in i hjärtat. Det var omöjligt att läsa boken utan att bli förbannad, utan att gråta. Samtidigt som jag tyckte Sven i boken var den störste skithögen av dem alla, var han mänskligt. De sista femtio sidorna var jag "way past Lille Skutt" - rena Niagarafallet! Mannen tyckte jag skulle sluta läsa böcker jag blir så ledsen av. Själv vägrar jag. Att läsa böcker är att beröras. Och gör jag inte det kan jag lika gärna låta bli.
Ps. Förresten har jag redan Stens tvåa "I den innersta kretsen" hemma i hyllan och för en kort stund sen köpte jag Kluuns uppföljare om livet efter cancern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar