Åldersfixering i tidig ålder

Funderade nyligen på det här med ålder. Alltså, jag har aldrig haft någon åldersnojja. Jag bär alla mina år med stolthet och skulle absolut inte vilja vara tio år yngre. Inte får något i världen. Även om ålder för mig bara är en siffra på ett papper finns det mängder med saker jag vet nu som jag önskar att jag hade fattat när jag var 25 och 28 (får kanske anledning att återkomma till dessa vid ett senare tillfälle). Men så har det självklart inte alltid varit. Hela tonårstiden är ju en enda lång längtan och en strävan efter att uppnå "rätt" ålder för moppe, övningskörning, körkort, systembolaget och möjlighet att "komma in" på "rätt" uteställen. Särskilt för mig som fyller sent och alltid var hopplöst sist.

Det slipper tack å lov dottern (ända sedan jag var liten har jag sagt att mina barn - om jag får några - absolut inte ska bli några decemberungar. Kul att några av mina princpier gick i lås!). Men för henne har åldern redan börjat bli ett problem, om än i miniatyr. Under våren har förskolan bokat in ett par besök på Teater Bambino. Pjäsen de ska se är "Bu och Bä på kalashumör", en av dotterns favvisböcker. Men hon kommer inte att få gå med. Det är åldersgräns på 2 år så hon får vackert vänta till hösten....

Bortsett från just det känner jag mig så otroligt tacksam över att dottern fått plats på just den här förskolan (som ju egentligen var vårt andrahandsval). I nyhetsbrevet häromveckan informerades vi inte bara om det förestående teaterbesöket (som dessutom görs i splittrade grupper - allt för att öka barnens kontaktnät med så väl barn på andra avdelningar som personalen som jobbar där): Under våren kommer gruppen göra biblioteksbesök, öka tiden på "mini-röris" (typ rytmik) och låta "vattentemat" som finns på förskolan bli tydligare (små experiment med snö, is, karamellfärg i vatten osv.). Dessutom ska de stanna upp och göra barnen medvetna om alla känslor som uttrycks varje dag (håll nu i minnet att barnen på dotterns avdelning är 1-2 ½ år gamla). Alltså, personalen som jobbar där är fantastisk. De orkar, tar sig tid att se varenda unge. Dottern avgudar dem allihopa - oavsett vilken avdelning de jobbar på - och struntar nästan i till vem vi lämnar på mornarna (fast vissa favoriter har hon). Allt annat än "barnförvaring", alltså.