Mig äger ingen

Juletider är lästider. Fick en hel trave i julklapp och födelsedagspresent - hurra! Har nyligen avslutat Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Äntligen, kanske ska tilläggas. För jag tyckte den var rätt seg i början. Det hände liksom ingenting. Boken handlar om Linderborgs uppväxt med sin ensamstående, alkoliserade far som jobbar vid Metallverken i Västerås. Det är en otroligt ömsint och kärleksfull bok med hög igenkänningsfaktor för oss som växte upp på 1970-talet (även om jag aldrig bott i Västerås). Och det är på igenkänningsfaktorn som boken - i mitt tycke - basers på inledningsvis. Men efter drygt hälften är det något som griper tag i mig. Våndan. Kärleken - den tudelade till pappan och pappans självklara till dottern. Hoppet (och hopplösheten). Men framförallt ensamheten. Och är det något som berör mig så är det ensamhet. Ensamma människor. Som hoppas trots allt. Självklart grinade jag mig igenom slutet.